"Det är nödvändigt att vara anställningsbar"

5 okt 2023 • 3 min

Ingen skaffar sig en utbildning inom biblioteks- och informationsvetenskap av ren nyfikenhet och kunskapstörst. Merparten bibliotekariestudenter ser sina studier som en ren yrkesutbildning, skriver Tobias Nordberg i en replik på Ola Pilerots essä om bibliotekariers kompetens.

Tobias Nordberg, t f enhetschef, Uddevalla stadsbibliotek

En av de mest inspirerande föreläsare jag mötte under min bibliotekarieutbildning hette Ola Pilerot. Kanske har han bitit sig fast i minnet eftersom jag alltid hör hans efternamn uttalas på franska i mitt huvud. Förmodligen beror det väl på Agatha Christies belgiske detektiv Poirot, och det är åtminstone inte medvetet hånfullt. Pilerot hade hur som helst en förmåga att väcka engagemang för de frågor han föreläste om. Därför blev mötet med yrkeslivet för mig något av en besvikelse. De idéer som jag hade fascinerats av under min utbildning lyste där med sin frånvaro.

I sin essä Vad tycks om bibliotekariens kunskap, publicerad i Biblioteksbladet, diskuterar Pilerot bibliotekarieutbildningens roll och dess förhållande till yrkesutövandet på svenska bibliotek. Han menar att rapporter som är kritiska till utbildningen ofta utgår från att en utbildning i biblioteks- och informationsvetenskap ska göra studenten till en komplett bibliotekarie. Det är förstås omöjligt, och fullt så grundlös är inte kritiken. Även om ingen utbildning kan skapa en fulländad bibliotekarie kan det förstås finnas gradskillnader i utbildningens adekvans.

Ska vi då utbilda bibliotekarier med kunskaper som faktiskt kan vara dem till nytta i yrkeslivet, eller bibliotekarier med kompetens att bemanna de bibliotek vi önskar att vi hade?

Samhället har ett långt mycket större behov av goda bibliotekarier än av experter inom biblioteks- och informationsvetenskap. Det som lämnar landets lärosäten är dock det senare. Vi är förstås många som önskar att kompetenta bibliotekarier och biblioteks- och informationsvetenskapliga experter var samma sak, men så ser inte den professionella verkligheten ut. Det mest lämpliga sättet att utveckla bibliotekariestudenters förutsättningar för yrkesverksamhet är inte att låta dem studera metadata, klassifikationssystem och kontrollerade vokabulärer. Få bibliotekarier har ett dagligt behov av sådan kunskap som överskrider vad de skulle kunna tillägna sig genom några veckors praktiskt biblioteksarbete. Det som behövs är kunskaper inom litteraturvetenskap, pedagogik, IT och användarservice. Även sådana kunskaper kan trots allt vara utvecklande för individen.

Pilerot förknippar tanken på en arbetslivsanpassad utbildning med nyliberala idéströmningar, och tycker att termer som anställningsbar och konkurrenskraftig visar att man ser utbildning som en vara. Men med hundratusentals kronor i studieskulder är det helt nödvändigt att vara anställningsbar. Nyfikenhetsdriven bildning och förkovran ska självfallet ges stort utrymme på svenska lärosäten, men ingen läser förmodligen just en högskoleutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap av ren nyfikenhet och kunskapstörst. Själv insåg jag, efter att ha studerat humaniora i några år, att jag nog också kunde behöva ett sätt att försörja mig. Då var en masterutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap det självklara valet. Merparten bibliotekariestudenter ser med all sannolikhet sina studier på det sättet, som en ren yrkesutbildning, och både de och framtidens bibliotek blir lidande av en överdriven akademisering.

Jag förstår till fullo att man vill ta höjd för att bibliotekens och bibliotekariens roll i samhället har potential att utvecklas och växa. Informationsexperter torde trots allt kunna spela en minst sagt viktig roll i informationssamhället. Men i nuläget finns ingen scen där de kan spela den roll deras utbildning gör dem lämpade för. Ska vi då utbilda bibliotekarier med kunskaper som faktiskt kan vara dem till nytta i yrkeslivet, eller bibliotekarier med kompetens att bemanna de bibliotek vi önskar att vi hade, experter redo att administrera samhällets kulturella och intellektuella nav? I det förra fallet är sannolikheten att lyckas hög men den potentiella vinsten för biblioteken och deras användare ganska låg. I det senare gäller det omvända förhållandet, och då krävs också en nationell samordning för att förändra den publika bilden av biblioteken. Själv har jag inget svar på frågan om vad som är att föredra. Men jag tror att det är rätt fråga för både monsieur Pilerot och akademin i övrigt att ställa sig.

Tobias Nordberg
Bibliotekarie, t f enhetschef, Uddevalla stadsbibliotek

6 kommentarer

  1. En bibliotekarie utan kunskap i resursbeskrivning kan varken hitta boken åt låntagaren eller ställa tillbaka den i bokhyllan.

  2. ”Ingen läser förmodligen just en högskoleutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap av ren nyfikenhet och kunskapstörst. Själv insåg jag, efter att ha studerat humaniora i några år, att jag nog också kunde behöva ett sätt att försörja mig.”

    Jag läste en universitetsutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap av ren nyfikenhet och kunskapstörst en sak som gjorde utbildningen dålig var alla humanister som plötsligt fått för sig att skrinlägga sina tidigare kunskaper och teoretiska förklaringsmodeller för att enbart fokusera på anställningsbarhet. Många av er var en våt filt över allt som var intressant att studera i ämnet (Otlet! filterbubblor! informationskolonialism! övervakningskapitalism! etiken kring upphovsrätt! internet!)

    Varför skulle just ämnet biblioteks- och informationsvetenskap urvattnas de oerhört intressanta frågeställningar som är så nödvändiga för att möta informationssamhällets utmaningar? Varför ska just detta tvärvetenskapliga ämne agera livlina åt humanister och andra i livskris (en kris som f.ö. verkar drabba väldigt många generationer ganska jämnt tack vare just nyliberalismen – lästips här till dig är ”Girig-Sverige : så blev folkhemmet ett paradis för de superrika” av Andreas Cervenka, ett bra komplement till de Timbrorapporter som din nuvarande argumentation verkar bygga på)? Eller tänker du att samtliga humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnen ska fokusera på anställningsbarhet eftersom studenterna drar på sig studieskulder genom att studera?

    Du skriver också att ”få bibliotekarier har ett dagligt behov av sådan kunskap som överskrider vad de skulle kunna tillägna sig genom några veckors praktiskt biblioteksarbete” – är ett argument alltså att den akademiska utbildningen inte ens behövs utan att bibliotekarieyrket borde bli ett lärlingsspår? Jag tänker tvärtom – det är väl snarare mindre viktigt att lära ut något som går att lära sig på arbetsplatsen och mer viktigt att lära ut om det man inte har direkt nytta av, men det som ligger till teoretisk och historisk grund för allt (och som t.ex. kan besvara frågor som ”varför blir det så här när jag söker på internet?”, ”vad betyder de här # i sociala medier?” eller ”varför står den här antivaccinboken inte bland all annan vaccinlitteratur på U?”)

  3. ”Det som behövs är kunskaper inom litteraturvetenskap, pedagogik, IT och användarservice.”

    Det är en sanning med modifikation. Mycket av det arbete en bibliotekarie (eller biblioteksassistent) utför på golvet på ett vanligt folkbibliotek är i princip okvalificerat. Besökarna vill bli väl bemötta, de vill ha hjälp med sina utskrifter och de vill ha boktips utifrån om vi själva har läst och gillat boken. Dvs pedagogik, IT och användarservice (litteraturvetenskap är möjligen relevant om man leder en bokcirkel, men knappast ens då). Jag håller med om att utbildningen är teoretisk, och det ligger ett stort ansvar på den nyutexaminerade bibliotekarien att själv överbrygga gapet mellan utbildning och praktik, men ska vi utbilda bibliotekarier för att enbart matcha det vi gör i mötet med majoriteten låntagare, då kan vi sluta utbilda bibliotekarier. Det vore marginellt billigare att anställa assistenter för det arbetet. Våra politiker och ofta vår ledning ända ner på enhetschefsnivå stirrar sig blinda på öppettider och bemanning, och i det sammanhanget är det klart att it-kunskaper är mer anställningsbart än den förståelse för metadata, klassifikationssystem och kontrollerade vokabulärer som jag personligen inte skulle kunna ta mig igenom en vanlig arbetsdag utan. Med det sagt är det säkert möjligt att lalla sig igenom tillvaron som folkbibliotekarie utan att någonsin känna att man har användning av det man lärde sig under utbildningen, och kanske är det snarare där problemet ligger.

    1. Vad kul att du tyckte att det var intressant att studera B&I utan att vilja bli bibliotekarie. Vilken helt orelaterad bransch jobbar du då i nu, efter att ha tillfredsställt din kunskapsstörst? Förlåt för denna lite spydiga kommentar. Jag vill mest tydliggöra att du nog har missförstått min poäng.

      B&I har potential att vara en nyckelkompetens i informationssamhället, och det är just därför det är viktigt att utbildningens fokus är riktigt. För övrigt håller jag med dig om i stort sett allting, så någonstans måste jag ha uttryckt mig lite oklart.

      Jag förstår inte riktigt hur du lyckas koppla det jag skriver till nyliberala idéer, om du inte har vilseletts av att Biblioteksbladet har satt ett lösryckt citat om anställningsbarhet som rubrik på min text om vikten av att biblioteken kan leva upp till sin demokratiska samhällsfunktion. Min poäng är ju just att den funktionen är för viktig för att bibliotekarieutbildningen i första hand ska handla om sådant som metadata, klassifikationssystem och kontrollerade vokabulärer. Den typ av informationssökning som kräver sådan kunskap ägnar vi ju oss extremt sällan åt, åtminstone på folkbiblioteken. Biblioteken har en för viktig samhällsfunktion för att styras av högskolepersonalens fåfänga och deras strävan efter prestige i akademiska kretsar. Därför behövs också en akademisk utbildning som tar fasta på användarnas behov, så att biblioteken kan vara till nytta för sina användare och bli den utjämnande kraft i samhället som de har potential att vara.

  4. När jag gick på BHS för ett par decennier sedan fanns det ett allmänt missnöje bland studenterna med att utbildningen var för teoretisk, och jag minns att vi var några som under ett grupparbete en bit in i utbildningen hittade en bok om bibliotek avsedd för gymnasiet vilken vi fann fascinerande då den berättade grundläggande saker om biblioteksarbete som var helt nya för oss… Minns därtill en lärare som lätt föraktfullt brukade tala om det faktiska biblioteksarbetet som ”empirin”… Sedan dess har jag dock fått uppfattningen att bibliotekarieutbildningen i allmänhet blivit mer inriktad mot praktiska yrkeskunskaper (även om uppsatsskrivande och därtill kopplade teorikurser givetvis fortfarande upptar väldigt mycket plats). Men kanske har jag fel där?

  5. Jag håller helt med Tobias om att vi behöver allvarligt se över våra utbildningar om vi vill göra dem värda att gå. Utbildningen är det enda sättet man kan bli bibliotekarie och det gör den till en yrkesutbildning. Men när majoriteten av utbildningen idag inte är relevant för majoriteten av professionen så är det något som är väldigt fel och blir bara en väldigt dyr inträdesavgift för att bli del av en exklusive klubb.

Senaste nytt

Nyheter

Finska tips om nationellt e-bibliotek

Omvärldsbevakning, AI och tips att ta med sig för den som vill skapa nationellt e-bibliotek var några frågor som lyftes på Biblioteteksdagarnas första dag på Sara kulturhus i Skellefteå.

22 maj 2024 • 8 min

Nyheter

Vill göra sjukhusbiblioteken synligare

Sjukhusens bibliotek berörs när de ekonomiskt krisande regionerna ska spara pengar. Det kan försämra vårdkvaliteten, hävdar Anna Videfrost, ordförande i Föreningen Sveriges sjukhusbibliotekschefer, SSBC.

21 maj 2024 • 3 min

Nyheter

Så ska bokens värde säkras

Politiken bryr sig inte om litteraturen. Det anser Sveriges författarförbund som samlar representanter från litteraturområdet för att stärka branschens intressen.

15 maj 2024 • 2 min