Privat drift förklarar inte Nackas framgångar

Diskussionen om privat drivna bibliotek ska inte handla om Nacka där höga besökssiffor knappast hänger ihop med driften, utan om vad mer entreprenad skulle betyda, skriver Leodan Rodriguez. "Hur skulle detta kunna påverka kvaliteten på sikt?"

Häromveckan publicerade Biblioteksbladet en intervju med Jenny Poncin, tidigare bibliotekschef på Forumbiblioteken i Nacka. Det framgår av intervjun att hon är stolt över vad hon åstadkommit i Nacka, och hon relaterar i artikeln detta till biblioteksstyrning överlag. Det är på många sätt lätt att hålla med om hennes syn på biblioteken: det viktigaste är att vi når många, att vi är tillgängliga och uppfattas som relevanta. Hon talar om vikten av att prioritera bra öppettider och varnar för att anta en snofsig attityd till medieinköp och urval.

Men det finns ett bakomliggande narrativ till artikeln, som kretsar kring driftformen – eller snarare, en vilja att svara på kritiken mot driftsformen. Nackas bibliotek har enligt Poncin länge utsatts för orättvis behandling i Bibliotekssverige, vilket hon kopplar till bibliotekens unika driftsform. Hon uppmanar oss att ta reda på fakta och studera statistiken, för att den vägen ta ställning till det hon själv ger uttryck för i intervjun: Att Nacka är bäst i klassen.

Revanschlustan tycks vara stor, och det går ju att förstå.

Nacka kommun är för närvarande ensam svensk kommun om att ha driften av sina folkbibliotek på entreprenad. Kommunens sex bibliotek är uppdelade mellan Dieselverkstaden, ett personaldrivet aktiebolag, och Forumbiblioteken, som drivs av Axiell. Kommunen står för infrastrukturella utgifter, såsom lokalkostnad, underhåll och investeringar, medan driften av biblioteken, med personal, system och dylikt överlåts till leverantörerna. Syftet med upplägget ska vara att främja effektivitet genom att konkurrensutsätta verksamheten hos privata aktörer, i bästa new public management-anda. Eller för att tala klarspråk: nyliberal förvaltning av offentlig verksamhet.

Några av de styrmedel som kommunen har till hands är uppdrag, lagar och ekonomiska verktyg, i Nackas fall bland annat prestationsbaserad ersättning för öppettider och utlån. Detta tycks i någon mån ge resultat, även om Hedelin (2021) i sin masteruppsats Medlen helgar målen menar att detta med tiden spelat allt mindre roll. Nacka har hur som helst väldigt bra besöks- och utlåningsstatistik om man jämför med andra kommuner av liknande storlek. Jämfört med de närmaste storleksmässiga grannarna i tabellerna – Eskilstuna och Huddinge – har Nacka nästan den dubbla mängden totala utlån av tryckta böcker. Poncin lyfter själv fram Nackas driftsformer som den omständighet som gör detta möjligt.

Den riktiga frågan här är trots allt inte att Nacka är Nacka – utan varför driftsformen i så stor grad kopplas till måtten av framgång i verksamheten. Det finns nämligen få tecken på att en sådan reell koppling faktiskt existerar.

Jämför man dessutom med andra kommuner går det att nyansera ytterligare. Lomma kommun – som storleksmässigt är mycket mindre än Nacka, men som ligger på andra plats i landet avseende genomsnittlig inkomst – har enligt Kungliga bibliotekets statistik avsevärt större antal lånade böcker utslaget över invånarantalet. Samtidigt har vi Lommas grannkommun Malmö, som ligger under riksgenomsnittet i inkomster, med högre andel utrikesfödda invånare och avsevärt lägre valdeltagande än i Nacka, men ändå något högre antal lån per invånare.

Detta är förstås rent kvantitativa mått som inte säger mycket om kvaliteten i verksamheten. Men poängen är att valet av parametrar kan påverka tolkningen av statistiska djupdykningar, eller för den delen vilken klass ens bibliotek hamnar i när det är dags att utvärdera prestationer.

Min avsikt här är dock inte att debattera huruvida den ena eller andra kommunen gör ett bra eller dåligt jobb med sina bibliotek. Jag har givetvis ingenting emot Nacka kommun eller deras bibliotek. Den riktiga frågan här är trots allt inte att Nacka är Nacka, som Poncin själv säger – utan varför driftsformen i så stor grad kopplas till måtten av framgång i verksamheten. Det finns nämligen få tecken på att en sådan reell koppling faktiskt existerar. Poncins egna positiva exempel, såsom öppettider och tydliga ramverk från uppdragsgivarna, tycks inte vara direkt bundna till kommunens unika driftsformer. De flesta av åtgärderna hon föreslår är fullt genomförbara även under kommunal regi, vilket vi ser gott om exempel på ute i landet.

Som det ser ut just nu lever Nacka bibliotek mycket riktigt upp till alla kvalitetskrav som vi har att ställa på våra folkbibliotek, och det finns ingen anledning att tro att detta kommer förändras för deras del. Kritiken mot den privata driftsformen handlar nämligen inte om Nacka per se, utan om biblioteksekologin överlag. Låt säga att fler kommuner mot förmodan skulle experimentera med att lägga ut sina bibliotek på entreprenad. Hur skulle detta kunna påverka kvaliteten på sikt? Hur skulle demokratiska uppdrag och ambitioner påverkas om privata aktörer fick större inflytande över biblioteksverksamheterna? Riskerna inför ett sådant scenario är att Nacka kan komma att användas som ett positivt exempel på lyckad upphandling, som argument för att driva igenom ideologiskt motiverade eller ogenomtänkta marknadsexperiment.

Bibliotekssverige kan i detta dra lärdom av de svenska friskolereformerna, där just behjärtansvärda kooperativ och idéburna friskolor har använts som murbräcka, från politiskt håll, för etablering av marknadsskolor och internationellt kapital i svenskt skolväsende. Vi har sett koncerner breda ut sig och växa till en sådan omfattning att de rentav kan kortsluta offentlighetsprincipen genom att hävda affärshemligheter, och därmed hindra insyn i hur offentliga medel används. Det är en avlägsen men relevant typ av problem att ha i åtanke, och ytterst en fråga om hur vi ser på demokrati.

Just nu borde  vi egentligen diskutera mer akuta problem som påverkar oss på mer vardaglig basis. Såsom klåfingriga politiker, underfinansiering och prissättningen på e-medier som riskerar att äta upp våra mediebudgetar.

Men det är ju en helt annan diskussion. Just nu borde  vi egentligen diskutera mer akuta problem som påverkar oss på mer vardaglig basis. Såsom klåfingriga politiker, underfinansiering och prissättningen på e-medier som riskerar att äta upp våra mediebudgetar.

Leodan Rodriguez
Bibliotekarie Stockholm