Sonja Viklunds artikel om stängda bibliotek får Karin Kraft, bibliotekarie i Kortedala, att tänka på filmen Pulp fiction. "Vi befinner oss i en situation där vi inget har att vinna på att bråka."

Torpederna Vincent Vega och Jules Winnfield har under en avrättning lyckats bloda ner en bil. De åker till Jimmie, en vän i området, för att få hjälp att bli av med liket och städa upp bilen. Jimmie drabbas av panik eftersom hans fru kommer hem från sitt kvällsskift om en knapp timme.

Om inte spåren är borta innan frun kommer hem vet Jimmie att han snart kommer att vara en skild man och det vill han inte. Han ringer några samtal. Inom en kvart kommer en man kallad The Woolf till deras räddning. Hans roll blir att styra upp Vincent och Jules så att allt hinner fixas innan Jimmies fru kommer hem. Det går vägen. Fast till en början verkar det kunna bli bråk, eftersom Vincent tycker att the Woolf använder en nedsättande ton.

Vincent, som är man som ofta har otur när han tänker, begriper inte vad ett bråk i den situationen skulle kunna äventyra.

Scenen är hämtad ur filmen Pulp fiction. Jag kom att tänka på den när jag läste Sonja Viklunds debattinlägg i Biblioteksbladet om biblioteksstängningar på grund av covid-19-restriktioner.

Efter att ha läst på Facebook uppfattar hon att bibliotekarier upplever ett ”riktigt rus av stängningsglädje”.

Varför kopplar jag detta till Pulp fiction?

Jo, för att jag anser att vi befinner oss i en situation där vi inget har att vinna på att bråka, att vi måste hålla samman och stödja varandra. De bibliotekarier, vilka de nu är, som ger uttryck för ”ett riktigt rus av stängningsglädje” kanske hoppas på att restriktionerna har effekt och leder till något gott för besökarna. Kanske oroar de sig för en anhörig som tillhör en utsatt grupp, eller längtar efter någon de inte kan träffa.

Avslutningsvis tar Viklund upp att hon läst en bok om spanska sjukan, där författaren kommer fram till att det är bättre med rekommendationer än tvingande åtgärder. Ja, det är väl också vad Folkhälsomyndigheten har landat i. Det är också ett mycket rimligt antagande att utbildningen för epidemiologerna på FHM rymmer mer än en bok.

Det är sorgligt att det ska behövas en pandemi för att synliggöra konsekvenserna av samhällets brutalt djupa digitala klyfta. I en lyckligare och pandemistoppad framtid hoppas jag på kraftfullare åtgärder för att lösa det här problemet. Det kan föda en bredare förståelse för bibliotekens viktiga roll.

Ge oss bättre resurser men också konstruktiva bråk om bibliotekens uppdrag. Men till dess tror jag vi bör sitta ner i båten. Håll samman, håll ut! Detta är inte lätt för någon.

Karin Kraft, bibliotekarie

Häng med i debatten:
Sonja Viklund: Superspridare av demokrati – så varför stänger bibliotek?
Replik av Marie Sääf och Anya Feltreuter: ”Nej, vi känner ingen stängningsglädje”