Replik: Varför debatterar Sundin och Haider så här?

Jag tillskrivs påståenden och åsikter som jag inte gett uttryck för, skriver Biblioteksbladets chefredaktör om debatten som började med en kritisk text om KB:s webblektion i källkritik. "Inga argument har övertygat mig om att jag skulle ha fel."

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare,

thord@biblioteksbladet.se

Hur agerar man när likvärdigt seriösa och etablerade källor ger information som pekar åt olika håll?

Frågan är kärnan i min förra replik till professorerna Olof Sundin och Jutta Haider och jag tror verkligen att den är värd att begrunda. Inte minst som svaret har betydelse för hur bibliotekarier (och journalister) agerar i den situation där vi just nu befinner oss.

Det hade därför varit intressant med ett resonemang från Sundin och Haider i deras senaste inlägg.  De väljer istället att åter tillskriva mig en hel parad av påståenden och åsikter. Varför debatterar Sundin och Haider så?

Det är ohederligt och mycket förvånande och jag ser mig föranledd att bemöta dem punkt för punkt.

• Sundin och Haider framhåller att KB i sin webblektion manar till varsamhet i konsumtionen av ”sensationalistiska” medier medan jag har skrivit att KB avråder till detta. ”I Erikssons tappning blir ursprungstexten till något annat.”

Jag medger att jag borde ha använt KB:s ord om att ”vara lite mer varsam”. Men detta är hämtat ur en kontext som omfattar det bokstavliga rådet att välja ett par nyhetskällor och avstå från alla andra. Jag är därför väldigt frågande till rimligheten i att anklagas för en sorts förvanskning.

• De invänder mot min förmodan att det är kvällspressen som avses med ”sensationalistiska medier” i KB:s kurs.

Avsnittets rubrik talar om ”konventionell media” och i texten nämns ”massmedier”, det handlar alltså inte om alternativa medier av något slag, och inte heller om sociala medier. Bildmaterialet består av en skärmdump och en löpsedel från Aftonbladet samt en skärmdump från Kvällsposten. Är slutsatsen att detta handlar om just kvällspressen alltså långsökt?

• De hävdar att jag påstår att de står bakom KB:s råd att ”enbart vända sig till den svenska expertmyndigheten” – och ifrågasätter sedan att KB ger det rådet.

Jag har skrivit att det inte är rimligt att ett år in i pandemin reducera nyhetsintaget (vilket KB råder till) och att enbart vända sig till den svenska expertmyndigheten (vilket KB också råder till). Ingenstans i formuleringen påstår jag explicit att Sundin och Haider står bakom dessa råd. Det är dock svårt att bortse från att de har dragit ut till KB:s försvar och att de inte på någon punkt verkar dela min uppfattning om de problematiska inslagen i lektionen om källkritik.

• De hävdar att jag skapar en ”falsk dikotomi” mellan statliga myndighetskällor och seriösa kommersiella publikationer.

Fina begrepp ger inte grundlösa påståenden substans. Sundin och Haider förtydligar inte vad de syftar på men jag förmodar att deras formulering har något att göra med min fråga om vart man ska ta vägen med sin källtillit när likvärdiga källor pekar i olika riktningar. Det är ingen falsk dikotomi utan en beskrivning av omständigheter som är konkreta och påtagliga precis just nu.

• De upprepar påståendet att jag ifrågasätter källkritik och är kritisk till att bibliotekarier sysslar med det.

Den som söker sig bakåt kommer inte att hitta något sådant från mig, eftersom det vore befängt. En journalist ägnar sig nämligen åt källkritik i många av yrkets moment. Inte bara genom att ta ställning till nyheter och information utan också när det handlar om att avläsa avsikter hos dem som försöker få eller skapa publicitet. Att jag skulle vara kritisk till källkritik ter sig således som närmast skrattretande.

Idén om källtillit – att information från vissa förhandsbestämda källor inte ska behöva ifrågasättas – som genomsyrar KB:s webblektion, är dock främmande för mig och, vågar jag hävda, många andra journalister. Även uppgifter från de mest betrodda källorna måste prövas. Och ja: jag anser att denna princip gränsar till det ointellektuella och att den potentiellt är direkt farlig. (På förekommen anledning bör jag påpeka att detta inte ska tolkas som att jag anser att alla källor är lika trovärdiga/icke trovärdiga.)

• Sundin och Haider skriver: ”Enligt Eriksson ska alltså inte myndigheter lyfta fram vissa källor som mer trovärdiga än andra.”

Nej, det har jag förstås inte hävdat. Däremot anser jag självklart att det är problematiskt när en statlig myndighet som KB ger sådana här råd: ”Välj ett par nyhetskällor, till exempel P1 och välj bort resten.”

Det var bland annat om detta min första artikel handlade. Inga argument övertygar mig om att jag skulle ha fel.

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare,

thord@biblioteksbladet.se

0

Skriv ut