Olof Sundin och Jutta Haider svarar Biblioteksbladets chefredaktör: ”Eriksson hävdar att han inte ifrågasätter bibliotekariers källkritik, men hans kritik handlar just om en kurs i källkritik, så någon slags kritik måste det ju vara.”

Thord Eriksson replikerar vårt inlägg från den 24 mars och menar att vårt svar på hans ursprungstext är ”ointellektuell”.

Annars framkommer det inte mycket nytt. Eriksson kritiserar återigen att KB avråder ”från att vända sig till ’sensationalistiska’ medier”. Det kan ju tyckas illa, men låt oss gå till källan: ”I samband med stora kriser bör man vara lite mer varsam kring våra mer sensationalistiskt inriktade massmedier.” Ursprungstexten talar alltså om att vara lite mer varsam i krissituationer, inte att avråda. Avsnittet handlar om människors oro och det är en psykolog som refereras. I Erikssons tappning blir ursprungstexten till något annat.

Vidare tillskriver Eriksson källkritikkursen att med ’sensationalistiska’ medier avses kvällspressen. Alla som rör sig i sociala medier vet att det finns betydligt mer ’sensationalistiska’ medier än så, även om både kvällspressen såväl som morgontidningar också producerar sin del av click baits. Att traditionella medier verkar i en beroendeställning till plattformsjättarna, som numera i princip har monopol över hur människor tar del av information, gör click baits nästan till en överlevnadsstrategi. Det är i ljuset av medias relation till internationella plattformar man numera måste se källkritik.

På samma sätt förhåller det sig med Erikssons svepande påstående om att vi skulle stå bakom rådet att ”enbart vända sig till den svenska expertmyndigheten”. Var skriver vi det? Eller menar Eriksson att KB:s kurs hävdar det? Att skapa en falsk dikotomi mellan statliga myndighetskällor och seriösa kommersiella publikationer är olycklig, och att påstå att vi gör det är ohederligt. Det finns ingen motsättning mellan bibliotek, källkritik, public service och fria medier. Däremot finns det en allt tydligare motsättning mellan plattformtjänsternas kommersiella intressen och samhällets. Och den blir bara större för varje kris vi genomgår.

Eriksson hävdar att han inte ifrågasätter bibliotekariers källkritik, men hans kritik handlar just om en kurs i källkritik, så någon slags kritik måste det ju vara. Bibliotekariers arbete är alltid fyllt av att välja ut och välja bort, det är så biblioteksarbete fungerar. Det är så även journalismen fungerar. Till och med sökmotorer för den öppna webben väljer och väljer bort. I båda fallen tillämpas ett slags källkritik, även om den i sökmotorers fall finns inbyggd i algoritmerna.

Enligt Eriksson ska alltså inte myndigheter lyfta fram vissa källor som mer trovärdiga än andra. Men det är inte bara KB som är en myndighet, utan även folkbibliotek. Folkbibliotek ska aldrig vara en auktoritär röst som enbart ger utrymme för myndigheters ”sanning”, och bildning måste vara målet istället för fostran. Samtidigt kan inte biblioteken ”bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning” genom att förmedla att alla publikationer och källor har samma trovärdighet eller status. Det är en del av bibliotekariers professionalism att hantera det, inklusive att förstå de normer och värderingar som formar trovärdighet.

Jutta Haider, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås

Olof Sundin, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Lunds universitet