Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Replik: Ett förminskande av dem som påtalar rasism
13 dec 2023 • 3 min
Den som passar in i normen har lyxen att kunna ignorera minoritetsgruppers vardagliga upplevelser av diskriminering. Det skriver Gabriel Collentine apropå Einar Ehn-Briems kritik av Surrah al-Himidys artikel om rasism på bibliotek.
Gabriel Collentine arbetar vid Söderhamns bibliotek.
Vad menas med att biblioteksyrket är ett vitt yrke?
Det undrar Einar Ehn-Briem i sin debattartikel. Att det är ”viktigt och angeläget” att påpeka homogeniteten i landets bibliotek håller han med om. Samtidigt kritiseras dock Surrah al-Himidys sätt att belysa problematiken i bibliotekssektorn. Kritiken riskerar att förstärka och upprätthålla upplevelsen av att personer med minoritetstillhörigheter känner sig ovälkomna inom yrket.
Varje gång vi ser en artikel som berör ämnet homogenitet inom bibliotekskåren och behov av att bredda representationen ser vi direkt kritik. Det kan vara att ifrågasätta de självupplevda erfarenheterna, kvalitativa studier som har genomförts, åsikter som yttras, och känslor. Sanningen och känslorna som individer och grupper upplever sopas under mattan, ignoreras, förlöjligas, förminskas och hävdas inte finnas.
Einar Ehn-Briem undrar vad som menas med ett ”vitt yrke” och tycker att begreppet ska konkretiseras och förklaras bättre. Att i Sverige få uppgifter om personer utefter hudfärg är, som de flesta säkert vet, inte möjligt. Därav är det forskningsmässigt och etiskt omöjligt att definiera vem som ska räknas som ”vit” och vem som ska räknas som ”icke-vit”. Jag skulle dock tro att de flesta kan förstå ungefär vari problemen med homogeniteten i kåren ligger. Dock så tycker petimätrar om att peka på denotationen av enskilda ord och uttryck de har problem med, trots att de besitter en konnotativ förståelse av diskursen (besserwissrar förstår, men låtsas att de inte förstår).
Det finns länder där det är möjligt att se etnicitet bland biblioteksanställda, till exempel i USA och Kanada. Där ser vi en överrepresentation av vita biblioteksanställda jämfört med hur samhällsdemografin ser ut. Det är såklart inte direkt överförbart eller nödvändigtvis kopplat till hur det ser ut i Sverige eller resten av världen.
Vad vi kan se i den svenska kontexten är utlandsfödda respektive födda inom landet i olika yrkeskategorier.
På Sveriges största kommunala folkbibliotek, Stockholms stadsbibliotek, berättar Einar Ehn-Briem att den procentuella diskrepansen mellan hur många utlandsfödda det bor i staden jämfört med hur många som arbetar på stadsbiblioteket är marginell. För det applåderar vi Stockholms stadsbibliotek. Andra folkbibliotek samt bibliotekarieutbildningar bör vilja sträva efter samma sak. Vi ser dock, tack vare SCB, att yrkesgruppen ”bibliotekarier och arkivarier” består av 9 procent utlandsfödda. Sverige som helhet består av ungefär 20 procent utlandsfödda.
Att vara född i ett annat land än Sverige är självklart inte samma sak som att vara synlig minoritet eller icke-vit, precis som det inte betyder att en person född i Sverige är vit eller normativ.
Att begreppet ”synlig minoritet” riskerar att klumpa ihop många olika individer och grupper med vitt skilda erfarenheter och problem är sant. Likaså är det med begreppet ”vit”. Att klumpa ihop personer med funktionsnedsättningar som om det vore en homogen grupp, eller hbtqi-personer, män och kvinnor eller religiösa är också det problematiskt. Dock så är det i vissa fall nödvändigt. Ska vi kunna prata om samhällsproblem måste vi kunna gruppera och generalisera, annars kan vi endast diskutera problem på individnivå.
Vi har sett gång på gång att det finns många inom biblioteksvärlden som inte tycker att representants inom yrket, eller att kåren speglar samhället, är viktigt. Gång på gång lyfts den ideologiska vänsterlutningen som ett argument för att det omöjligt kan finnas några problem hos oss som institution eller person. Jag undrar, varför känner sig så många anklagade av påpekanden om bristen på, och behandlingen av, icke-normativa bibliotekarier?
Den som passar in i normen har lyxen av att kunna ignorera minoritetsgruppers vardagliga upplevelser av diskriminering. Det är svårt att sätta sig in i andras situation och känslor, att se det som är osynligt för en själv. Det som man inte vill se. Det som man inte vill tro finns. Det vars existens gör att man mår dåligt. Hur mycket lättare är det inte att vända bort blicken och blunda, att stoppa huvudet i sanden.
Einar Ehn-Briems slutkläm är att al-Himdys inlägg riskerar förstärka idén om att det ”inte går att prata rasism med vita”, alltså att synliga minoriteter ska få en ännu starkare uppfattning om att det inte tjänar någonting till att belysa individuell, systematisk och strukturell rasism. Enligt Ehn-Briem är alltså personen som försöker belysa problemet den som spär på problematiken. Låt oss i stället se hans raljerande för vad det är. Det är återigen ett sätt att förminska dem som upplever och påpekar den systematiska och strukturella diskriminering som genomsyrar bibliotek och samhälle.
Gabriel Collentine
Projektledare med fokus på likabehandlingsfrågor vid Söderhamn kommuns biblioteks- och kulturenhet
”Dock så tycker petimätrar om att peka på denotationen av enskilda ord och uttryck de har problem med, trotts att de besitter en konnotativ förståelse av diskursen (besserwissrar förstår, men låtsas att de inte förstår).”
Vad gäller vithetsbegreppet är det faktiskt inte självklart vad som avses. Är det förmågan att planera för framtiden? Att passa tider? Att skapa mötesagendor? Tilltro till den vetenskapliga metoden? Jag kunde fortsätta, men jag litar på att poängen gått fram. Om läsaren finner ovanstående frågeställningar löjliga och rent av rasistiska – bra! Men allt detta (och mycket mer) har associerats med ”vithet”. Bildgoogla ”smithsonian white culture infographic” för ett illustrativt exempel. Smithsonian bad förvisso om ursäkt för publiceringen av denna, men idéerna har inte uppstått i ett vakuum. De är faktiskt del av en så kallad antirasistisk diskurs. En diskurs starkt kritisk till det liberala demokratiska projektet och genomsyrat av rasessentialism. Judar och asiater beskrivs ofta i detta sammanhang som ”white adjacent” eller rent av ”white opressors”. Det är alltså fullt rimligt att be debattörer klargöra vad de menar med begrepp då innebörden inom diskursen avviker väsentligt från den vardagliga betydelsen.
Jag menar inte att låta raljant, men ge det lite tid. Sveriges befolkning har förändrats mycket på kort tid, det går inte att förvänta sig att den förändringen ska ge ett så snabbt avtryck i varje yrkeskår att andelen utrikesfödda motsvarar andelen i samhället i stort. Många av de som idag bor i Sverige men är födda utomlands har inte varit i Sverige särskilt länge och saknar kanske både förutsättningar och ambitioner att ta sig in på BHS. Däremot så är vi på folkbiblioteken ofta en av de tidigaste, kravlösa, ”svenska” kontakterna en nyanländ person har, så förhoppningsvis kan det ge avtryck i professionen i framtiden.
Om bibliotekarier som inte passar in i den uppfattade bibliotekarienormen känner sig illa bemötta på något sätt så är det en delvis annan problematik som måste hanteras individuellt, givetvis parallellt med att vi driver på för en ökad mångfald i kåren.
Som någon som titt som oftast anställer bibliotekarier till folkbibliotek vill jag säga att vi aktivt söker personer som utöver sin bibliotekarieutbildning kan bidra med exempelvis språk eller perspektiv som verksamheten saknar. Det går långsamt, men min uppfattning är ändå att mångfalden bland sökande ökar (sett till etniskt ursprung, tyvärr inte sett till kön). Men ge det tid, som sagt. Sverige är ett samhälle i förändring. För perspektivs skull, fundera gärna på hur det faktum att bibliotekarieyrket länge har varit och fortfarande är kvinnodominerat påverkar. Det tänker jag själv på vid varje löneförhandling. Men jag har hopp om att alla de här sakerna kommer förändras. Och debatt brukar alltid hjälpa, så länge man kan hålla den saklig och ärlig.
Vad gäller artikeln i GP kan det vara intressant att läsa New York Times rapportering från en stor, välgjord studie. Artikeln i NY Times har titeln Childbirth is Deadlier for Black Families Even When They’re Rich Expansive Study Finds: https://www.nytimes.com/interactive/2023/02/12/upshot/child-maternal-mortality-rich-poor.html
Detta gäller i USA och tack och lov är inte Sverige ett lika rasististisk land men vi har självklart gott om rasism här också, invividuell som strukturell. Att denna rasism inte skulle finnas inom bibliotekssektorn, bland enskilda biblioteksanställda likväl som i biblioteksvärlden på strukturell nivå är naturligtvis inte sant. Däremot behöver vi hålla flera saker i huvudet samtidigt. Den bibliotekssektor jag började arbeta i för 25 år sedan ser väldigt annorlunda ut i dag, på många olika sätt. En stor förändring ligger i ett väldigt slimmat arbetsliv. Vi är betydligt färre personer som ska utföra mer. Det i sig utgör ett stort problem i rekryteringar då tid för mentorskap/bredvidgående m.m. inte längre finns. Om två personer med likartade kompetenser konkurrar om en tjänst och den ena har kommit som flykting relativt nyliigen och behöver träna sin svenska som en del av tjänsten, väljs den personen, med stor sannolikhet bort. Arbetsmiljön i sig är ett problem menar jag. Vad som är positivt är att vi som arbetar på lärosätesbibliotek ser en betydligt större mångfald bland de som antsälls som amanuenser nu än för bara 10 år sedan. Andelen oerhört ambitiösa studenter som är födda i utomeuropeiska länder ökar, och det avspeglas i hur vi rekryterar. Detta kommer – mycket märkligt vore det annars (!) – även avspeglas i bibliotekariekåren. Bristen på etnisk mångfald i bibliotekarieyrket är inte heller den enda slående mångfaldsbristen: https://www.biblioteksbladet.se/nyheter/en-varld-helt-utan-man/
Som vanligt behövs ett intersektionellt tänkande.
Jag håller åtminstone med om en sak – man måste hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Återigen: korrelation är inte detsamma som kausalitet.
I studien du länkade till (liksom i många andra), finns det inga entydiga bevis på att det rör sig om rasism som den enda faktorn. Bl a handlar det ofta om patienters egna fördomar om sjukvården. Många kvinnor undviker screeningar och regelbundna kontroller om de inte möts av läkare med samma kön eller hudfärg som de själva har. En ansenlig andel av spädbarnsdödligheten hade kunnat undvikas om fel eller komplikationer i graviditeterna upptäckts tidigare.
Vad säger statistiken om amerikaner med östasiatiskt ursprung? Latinamerikanskt? Eller invandrade afrikaner och karibier? Vad alla undersökningar visar när det gäller de sistnämnda är att den del de utgör bland svarta i USA är klart överrepresenterad när det gäller goda studieresultat, ekonomisk och social mobilitet och klassresor. Om nu USA bär på någon sorts förment ”strukturell rasism” mot svarta borde den drabba just afrikanska och karibiska invandrare (och deras barn) lika mycket som den drabbar övriga svarta amerikaner.
Vad sedan The New York Times drar för slutsatser av studien är ointressant då de under senare år bl a mobbat bort journalister (som exempelvis Bari Weiss) som inte skrivit under på woke-agendan, samt publicerat det historiska falsariet The 1619 Project – något som de vägrat pudla för, trots att verkets författare, Nikole Hannah-Jones, ertappats med lögner som till slut tvingade henne att ändra beskrivningen av verket till en ”journalistisk” snarare än ”historisk” text.
För övrigt är den demokratiska, pluralistiska västvärlden den minst rasistiska sfären på hela jordklotet. I den sfären ingår även Sverige och USA.
Det talas ofta om att vi ska bryta homogenitet. Vill vi bryta homogenitet och inkludera alla så är det jätte viktigt att vi tar diskussionen. Jätte bra att folk engagerar sig och kommenterar för det är genom dessa kommentarer och artiklar som det blir tydligt att problemet är större än vad vi tror. Att bryta homogenitet och främja inkludering handlar om att erkänna och värdera mångfald i alla dess former, vare sig det gäller kön, etnicitet, ålder, sexuell läggning eller andra aspekter. För att uppnå detta måste vi aktivt lyssna, lära och anpassa oss. Det är också viktigt att man erkänner ens egna förutfattade meningar och begränsningar, och aktivt arbetar mot att bli mer inkluderande. Det handlar inte om att peka ut någon eller att ta något personligt det handlar om att förstå var det brister och hur vi ska ta oss framåt för att faktiskt inkludera de som är på utsidan av det.
Om vi vill skapa en trygg arbetsmiljö där synliga minoriteter inte bortses är det viktigt att prata om det uppenbara vilket är deras verkligheter och upplevelser inte bara i bibliotekets värld men även i andra yrken och samhället i sig.
Mycket bra text! Jag hade samma tankar om kommentarerna och repliken. Det var verkligen som ett försök att smutskasta och tysta konversationen.
”Den som passar in i normen har lyxen av att kunna ignorera minoritetsgruppers vardagliga upplevelser av diskriminering. Det är svårt att sätta sig in i andras situation och känslor, att se det som är osynligt för en själv. Det som man inte vill se. Det som man inte vill tro finns. Det vars existens gör att man mår dåligt. Hur mycket lättare är det inte att vända bort blicken och blunda, att stoppa huvudet i sanden.”
Verkligen. Ignorance is bliss som man säger. Vill vi vara bättre medmänniskor och ha tryggare rum så behöver vi lyssna på och ta till oss andras verkligheter och upplevelser.
Kritiken som framförs är inte ett hot, det är en påminnelse att vi gör bra men vi kan göra bättre. Den här konversationen är viktig för vår utveckling.
Många konstigheter här, men måste utgå från att Collentine bara läst min text slarvigt. Det som står i sista stycket är fel, jag har aldrig hävdat det som står där. Skulle uppskatta om det rättades.
Att anno 2023 undra vad som exakt menas med begreppet ”vitt yrke” är inte konstigt. ”Vithet” har fått så många negativa konnotationer på senare tid som resultat av de intersektionella, s k ”normkritiska” ideologiernas allt större inflytande i den offentliga sektorn (och även i den privata, icke att förglömma) att en definition borde vara önskvärd av alla som önskar en ärlig debatt. Einar Ehn-Briems efterlysande av en definition är helt rimlig.
Det är en utsökt om än ledsam ironi att så fort någon ger sig in i en efterlyst debatt om rasism – men med ”fel” åsikter – så försvinner plötsligt lusten till debatt och det hela reduceras till grötmyndiga översittarbeskrivningar av meningsmotståndare som ”raljerande” och ”förminskande,” ”petimätrar” och ”besserwissrar.” Varför inte släppa sargen helt och säga ”vit skörhet” rätt ut? Det är ju ändå det som menas: att om man inte skriver under på dels problemformuleringen, och dels på de ideologiska lösningarna är man i bästa fall okunnig och verklighetsresistent och i värsta fall renodlad rasist.
Vad den intersektionella woke-sekten aldrig kan acceptera är att korrelation inte är detsamma som kausalitet. Skulle de för ett ögonblick erkänna möjligheten att andra förklaringsmodeller finns till de diskrepanser som observeras, faller hela deras unkna ideologiska korthus som det ruttna fuskbygge det är. Det är därför som deras begäran om att ”våga tala om rasism” är strängt villkorad och därmed intellektuellt ohederlig.
Adam Cwejmans ledare i dagens GP illustrerar med all tydlighet hur illa det kan gå när detta irrationella tankegods får fotfäste i våra institutioner.
https://www.gp.se/ledare/lakare-mot-rasism-bekampar-inte-rasism.ada505d2-7082-47c4-a29d-ea79af5286c1