”Ett bra år för den som gillar nya tidskrifter” – så sammanfattade Resumé tidigt i våras tidskriftsåret 2011. Cirka 113...

”Ett bra år för den som gillar nya tidskrifter” – så sammanfattade Resumé tidigt i våras tidskriftsåret 2011. Cirka 113 tidskrifter såg dagens ljus men nästan 30 procent var så kallade oneshots. 16 procent eller ett 20-tal nya titlar återfanns inom segmentet (som det heter) hem och trädgård. Den marknaden tycks alltjämt vara omättad, men hur många till ryms inom genren innan den imploderar?

Medieanalytikern Olle Lidbom som sammanställt analysen för Resumés räkning, pekade redan då, tidigt i våras, på kundtidningssegmentet som en stekhet trend. I slutet av augusti följde DN upp med ett helt uppslag som väl i viss mån både spär på och bekräftar trenden: samtidigt som dagspressen står inför allt tuffare villkor blomstrar kundtidningsbranschen. Det är ofta redaktionellt drivna, ofta också påfallande välgjorda produkter, där varumärken och budskap lindas in i magasinets formspråk. Avsändaren, dvs företaget i fråga, kommer i direktkontakt med sin målgrupp.

När jag började min journalistiska bana i slutet av 1980-talet var uppdrag för eller ett jobb på en kundtidning inget man precis gick omkring och skröt om. Man kunde betraktas som en sell-out och det ville man ju inte. Så icke längre, har jag förstått. Det är inte så konstigt kanske. När företagen alltmer satsar på redaktionell kommunikation och börjar sköta sin egen reklam via innehåll, öppnas en ny arbetsmarknad för en yrkeskår som snart inte har någonstans att ta vägen. Gott och väl så, men vad händer med den så kallade oberoende journalistiken i en medieekonomisk strukturförändring där pengarna flyttas från traditionell media till den kundbaserade? Ja, frågan är väl i det närmaste retorisk… Den blir en sällanvara.

Om kundtidningarna alltmer tar plats i det offentliga rummet så har kulturtidskrifterna en mer undanskymd roll. Så har det varit länge och så kommer det sannolikt att förbli. Även de som lämnar pappersarenan för en tillfällig eller mer varaktig ankring i en digital hamn, gissar jag,  når fler än de närmaste sörjande eller frälsta om man så vill. De avvikande rösterna blir färre i takt med att de som vill lyssna antagligen också blir färre; det statliga stödet har legat på samma nivå under de senaste trettio åren, de ideella krafter som oftast stått bakom dessa tidskrifter tryter – det gäller att få ihop till pensionen… Läs gärna Jan-Erik Petterssons utmärkta lägesbeskrivning som också försöker ringa in hur de förändringar i den statliga stödordningen på tidskriftsområdet som aviserades 2009, egentligen utvecklades i praktiken.

I årets upplaga av BBLs tidskriftsnummer är det inte trenderna som har en framträdande plats. Däremot ger vi utrymme åt det som trotsar tidens trend – två renodlade litterära tidskrifter som envisas med att komma ut år efter år – i papper och i en formgivning som signalerar traditionell ”tidskriftskänsla”. Därtill: dessa tidskrifter utgår inte ifrån eller hämtar sin näring i metropolerna utan har en stark regional prägel.

De avvikande rösterna – med ett budskap – hörs även inom organisationspressen. De har en målgrupp som är de egna medlemmarna men siktar i många fall även på att nå ut bredare. Några av dessa arbetar för att upplysa, ge kunskap om och verka förebyggande kring alkohol och droger.

Vi har också tittat närmare på några av de tidskrifter som ges ut av högskolor och lärosäten. Vetenskapsjournalistik eller intern personalinformation? Fritt debattforum eller kommunikationsstrategi för att visa upp framgångsrik forskning? Inte så lätt att reda ut. Men gemensamt för den här typen av tidningar, liksom för delar av organisationspressen, är balansen mellan ledningens intressen och den redaktionella trovärdigheten och integriteten.