Hon blev sjuk av jobbet på Iflas kansli – var tvungen att sluta

8 dec 2022 • 6 min

Suzanne Reid representerade de anställda inför ledningen på Iflas huvudkontor. Hon tillfrisknade från upplevelsen när hon bytte yrkesbana. Ifla är däremot bortom räddning, anser hon.

Det varnas för en höststorm i det kuperade landskapet i det sydfranska departementet Aveyron. Suzanne Reid måste vind- och regnsäkra sitt hem, ett stenhus från 1600-talet som hon köpte för ett par år sedan. Här har hon startat ett nytt liv långt från Iflas huvudkontor i nederländska Haag.
I sin tidigare roll var hon ansvarig för biblioteksorganisationens medlemskontakter. Hon hade även ett engagemang som ordförande i ett medarbetarråd (ERB, Employees Representation Body) med uppgift att företräda de anställda inför Iflas ledning.
– Jag vet att många inte är bekväma med att tala öppet om saker medan jag för egen del har den förmågan och betraktar det som en personlig tillgång. Därför satte jag mig gärna som en buffert mellan ledningen och personalen, säger Suzanne Reid.
I juli 2019 skickade en medarbetare på huvudkontoret ett mejl till sina kollegor och berättade att Iflas styrelse och den viktiga finansiären Bill & Melinda Gates Foundation informerats om bristfälligt ledarskap och oacceptabla arbetsvillkor.
”Ingen borde behöva sjukskriva sig på grund av nedstämdhet, ångest och depression som orsakats av mobbning och hotfullt beteende. Ingen borde behöva gråta inne på toaletten på grund av illa hanterad arbetsbelastning. Ingen borde behöva känna sig isolerad och helt utfrusen på arbetsplatsen. Ingen förtjänar att skrikas åt”, skrev medarbetaren.

Ingen borde behöva sjukskriva sig på grund av nedstämdhet, ångest och depression som orsakats av mobbning och hotfullt beteende. Ingen borde behöva gråta inne på toaletten på grund av illa hanterad arbetsbelastning. Ingen borde behöva känna sig isolerad och helt utfrusen på arbetsplatsen. Ingen förtjänar att skrikas åt

Anonym medarbetare
Genom medarbetarrådet meddelade Suzanne Reid Iflas generalsekreterare Gerald Leitner att det som beskrevs gick att definiera som trakasserier och mobbning och att nederländsk lagstiftning gav stöd för att börja dokumentera händelser på huvudkontoret i en särskild incident-logg.
– Min avsikt med loggen var att ha ett professionellt förhållningssätt så att ledningen skulle förstå att vi tog situationen på allvar. Jag hoppades att detta skulle skapa meningsfulla diskussioner om hur läget kunde förbättras.
I loggen samlades anställdas erfarenheter av trakasserier, mobbning och andra negativa inslag i den psykosociala arbetsmiljön. Vittnesmålen handlade, enligt Suzanne Reid, inte bara om skrik och hotfulla tonfall utan också om att få mejlen genomsökt, bli fråntagen professionell rörelsefrihet genom detalj­kontroll i alla arbetsmoment och att jobba hårt för att sedan se sin chef ta åt sig hela äran för resultatet.
På medarbetarrådets initiativ formulerades också en policy om uppförande. Någon sådan hade inte existerat tidigare, enligt Suzanne Reid – och utan fastställda ramar för vad som inte är acceptabelt är det svårt att hävda att någon agerar fel.

Suzanne Reid. Foto: Ezilda Pélissier

Innehållet i loggens dokumentation presenterades så småningom för Iflas ledning, men reaktionen blev inte den Suzanne Reid väntat sig, eller åtminstone hoppats på.
– Vi informerade om att mer än 80 procent av de anställda hade upplevt trakasserier. Jag trodde att det vi beskrev skulle göra dem djupt bekymrade, men i stället för att vara proaktiva och försöka förbättra situationen försökte de angripa uppförandepolicyn och splittra arbetstagargruppen.
Att arbetsmiljön på Iflas huvudkontor inte var idealisk hade Suzanne Reid hört talas om redan innan hon började jobba där. Tidigare var hon anställd på Liber, de europeiska forskningsbibliotekens organisation, som håller till på samma adress i Haag.
– När jag sökte jobbet på Ifla blev jag uttryckligen varnad av en anställd på grund av arbetsmiljön. Vid samma tillfälle blev jag också informerad om att många sökte jobb på annat håll.
Hon trodde att personen hon talade med var dramatisk i överkant. Innan hon kom till Liber hade hon bland annat jobbat administrativt inom den internationella brottmålsdomstolen i Haag och på flera stora kraftbolag. Hon hade upplevt sin beskärda del av revirpinkande och oönskade beteenden – inte kunde väl Ifla vara en svårare utmaning än dessa krävande miljöer?
Men hon förstod snart att det faktiskt legat mycket i det hon fått höra.
– Det tog inte lång tid att inse att varningarna var korrekta.

Strax innan medarbetarens larm sommaren 2019 hade det dessutom kommit ett anonymt mejl på samma tema. Bakom skrivelsen låg, enligt uppgift till Biblioteksbladet, ett 15-tal tidigare anställda. ”Personal­omsättningen är hög och sjukfrånvaron är på en sådan nivå att styrelsen borde reagera”, skrev de.
I mejlet fanns referenser till inlägg om Ifla i Glassdoor, en webbtjänst där arbetsgivare kommenteras och betygsätts. ”Inläggen är ett bevis för att något allvarligt händer på Iflas huvudkontor och att förändringar är nödvändiga”, hävdade de anonyma skribenterna.

De första inläggen på Glassdoor är skrivna 2019:
”Jag kan inte förstå att biblioteksområdet och alla fantastiska bibliotekarier representeras av en organisation med så ålderstigna och omoderna värderingar och metoder.”
”Det är en terrorregim som styr här, stället är ett verkligt helvete.”
I den stilen pågår det i stort sett undantagslöst.
I ett inlägg från februari i år jämförs biblioteksorganisationen med Nordkorea och Sovjetunionen. Rubriken lyder: ”Om Kim Jong-un drev en internationell biblioteksfederation”.

De tidigare anställda sammanfattade sina uppmaningar till styrelsen i tre punkter:

  • Personalens välbefinnande måste garanteras av arbetsgivaren, ”alla är i fara”.
  • Åtgärder måste vidtas för att säkra organisationens långsiktiga hållbarhet. ”En pågående brain drain måste stoppas.”
  • Ifla ska inte byggas runt en enskild persons intresse.

Suzanne Reid säger att hon har förståelse för människors oro över att kritik ska påverka deras utsikter på arbetsmarknaden, men att hon ändå önskar att fler vågat vara öppna med sina åsikter om hur Ifla letts.
– Jag kanske låter idealistisk, men jag har alltid varit övertygad om att människor själva kan påverka sin framtid och sin livskvalitet genom att gå samman. Om de inte är beredda att göra det sker aldrig någon förändring.
Det var mejlet från den enskilde och inte anonyma medarbetaren som tog verklig skruv. Att medarbetar­rådet reagerade genom att bland annat skapa incident-­loggen och ta initiativ till en policy om uppförande, väckte en del förvåning, enligt Suzanne Reid. Samtidigt fick hon uppfattningen att det också väckte hopp.
– Men det var alltid svårt att avgöra eftersom så många var rädda för konsekvenserna, eller att till och med förlora sina jobb.
Kollegor som behandlade henne som luft på dagarna för att inte riskera att förknippas med henne och medarbetarrådet kunde plötsligt ta kontakt på fritiden eller skicka meddelanden via sociala medier för att uttrycka sin uppskattning över att någon orkade försöka göra något åt problemen.

Denna rädsla för att träda fram och öppet vittna om åsikter och upplevelser är något Biblioteksbladet också har stött på under arbetet med att rapportera om situationen inom Ifla. Att just Suzanne Reid avviker genom att stå för det hon säger, tror hon själv hänger ihop med att hon inte har sina yrkesmässiga rötter i biblioteksvärlden och därför inte måste hålla sig väl med någon för att slå vakt om framtida anställningar.
– Jag är säker på att folk på Ifla har suttit stilla i båten på grund av sina utsikter att få jobb. I slutänden är det ingen som vill vara visselblåsare och det är ovanligt att den som har tagit på sig den rollen senare fortsätter på sin inslagna yrkesbana.
Oförutsägbarheten, att inte veta vem som skulle vara stöttande och vem som inte skulle vara det, gjorde henne nästan paranoid.
– Det förekom till och med rykten om att kontorets e-post var övervakad och att personalens grundläggande integritet inte respekterades. Flera medarbetare hävdade att de upplevt att ledningen haft tillgång till information som de egentligen inte borde ha haft tillgång till. Det verkade inte gå att lita på något eller någon.

En morgon satt jag med en kopp kaffe och försökte förmå mig själv att röra på mig. Men det gick bara inte.

Suzanne Reid
Den psykosociala dysfunktionalitet som incident-­loggen var till för att synliggöra, var också det som ledde till att Suzanne Reid lämnade Ifla. Hon beskriver hur välbefinnandet sinade och att det blev en rent fysisk kamp att ta sig till jobbet på morgonen.
– En morgon satt jag med en kopp kaffe och försökte förmå mig själv att röra på mig. Men det gick bara inte.
Hon blev bokstavligen kvar i sin stol under lång tid, oförmögen att göra något alls. En läkare ställde diagnosen depression.
Sjukdomsepisoden och erfarenheten i Haag ledde till den yrkesmässiga nyorientering som fört henne till södra Frankrike. Idag driver hon ett företag i turism- och eventbranschen.
Hon säger att hon inte förväntade sig någon förändring kring Ifla, att hon inte trodde att någon i ledningen skulle ställas till svars för att människor for illa på huvudkontoret. Men vittnesmålen om situationen flöt till slut upp till ytan och Gerald Leitner tvingades bort från rollen som generalsekreterare.

Dagen då hon fotograferas utanför sitt franska hus kommer nyheten från Haag om en överenskommelse som innebär att han vid årsskiftet inte längre är anställd av Ifla. I pressmeddelandet om överens­kommelsen lovordas han för sin gärning och det står att ingen utredning har påvisat att det har förekommit trakasserier.
Suzanne Reid tycker att formuleringarna är väldigt anmärkningsvärda. Trots sin koppling till de initiativ som togs efter medarbetarens larm 2019 och att hon meddelat att hon varit tillgänglig och beredd att prata med dem som utredde arbetsmiljön, blev hon aldrig kontaktad.
– Det får mig att uppriktigt tro att detta är orkestrerat av Iflas styrelse och ledning.
Hon tvivlar på att Ifla nu kommer att förvandlas och bli en välfungerande och sund organisation. Det är knappast möjligt så länge den stumt accepterande tystnadskulturen finns kvar.
– Jag tror inte att Ifla kommer att kunna läka från detta. Om det var upp till mig att göra något åt situationen skulle jag rekommendera bildandet av en helt ny, oberoende internationell biblioteksorganisation.

Suzanne Reid. Foto: Ezilda Pélissier

Reportaget publicerades i Biblioteksbladet nummer 4, 2022, Ifla-numret.

0 kommentarer

Senaste nytt

Kommentar

Iflas ordförande skjuter på budbäraren

Avslöjandena om rötan inom Ifla fortsätter att ge eko. Den tyska tidningen BuB ägnar sin senaste utgåva åt historien och publicerar en intervju där Ifla-ordföranden Barbara Lison både bekräftar viktiga uppgifter och försöker undergräva Biblioteksbladets trovärdighet.

1 feb 2023 • 3 min

Nyheter

Författare varnas för BTJ-tjänst

I höstas lanserade BTJ sin nya tjänst för författarbesök på bibliotek. Nu varnar Författarcentrum sina medlemmar för att använda den. ”Vi oroar oss för en urholkning av arvodesnivåerna.”

31 jan 2023 • 3 min

Nyheter

Ny uppgörelse i Sölvesborg

Sölvesborgs kommunledning har slutit ännu en uppgörelse med chefen för biblioteket. Denna gång är det Anders Nylander som avslutar sin anställning.

26 jan 2023 • 2 min

Internationellt

Avhopp från Gates-finansierad Ifla-stiftelse

Beslut om framtid och ledning har fått tidigare Ifla-ordföranden Christine Mackenzie att lämna styrelsen för stiftelsen SIGL. Samtidigt pågår samtal med SIGL:s generalsekreterare Gerald Leitner, som sparkats från samma position inom Ifla, om en ny roll som rådgivare.

26 jan 2023 • 2 min