Biblioteken är viktiga för att motverka desinformation, propaganda och näthat. Men kunskapen är ojämnt fördelad och de som jobbar i sfären bör själva vidga sin kunskapshorisont, menar regeringens utredare Carl Heath.

På onsdagen överlämnades betänkandet Det demokratiska samtalet i en digital tid till kultur- och demokratiminister Amanda Lind. I utredningen framhålls bland annat biblioteksväsendets betydelse i försvaret av demokratin.

– Det pågår mycket gott arbete bland våra bibliotek när det kommer till att värna det demokratiska samtalet, bidra till ökad motståndskraft och inte minst arbeta aktivt med medie- och informationskunnighet (MIK), säger regeringens utredare Carl Heath som haft uppdraget vid sidan om jobbet som utbildningsdirektör vid forskningsinstitutet Rise.

Han framhåller att arbetet med MIK ser olika ut i biblioteksvärlden och att förutsättningarna är olika.

– Bilden är fragmenterad och heterogen, men det finns många goda exempel på insatser. Sen är det viktigt att de saker som görs sprids och delas så att de kommer många till del. Och det finns utmaningar av mer strukturell karaktär, ganska ofta är sådan här verksamhet projektorienterad, med kortsiktiga målbilder. Vi vet att långsiktigt strategiskt arbete är viktigt om man vill stärka förmågan i sin organisation. Det förutsätter mer än att man jobbar med kortsiktiga projekt.

I betänkandet lyfts den nationella biblioteksstrategin fram och i synnerhet att strategin betonar betydelsen av skolbibliotek, bibliotek inom vuxenutbildning samt stärkt MIK.

Vilken betydelse skulle ett genomförande av förslagen i strategin ha?

– Det vore av stor betydelse för demokratin, säger Carl Heath.

– Bibliotekens bidrag är särskilt viktiga för att nå målgrupper som andra inte självklart har möjlighet att nå. Det gäller inte minst den äldre befolkningen som är precis lika viktig som vilken annan målgrupp som helst. Där menar jag att biblioteken absolut inte ska underskattas. Deras roll som offentlig, trovärdig och tillitsskapande arena i det offentliga innebär att de utgör en god utgångspunkt för att vara en samlande plats för ett demokratiskt samtal i lokalsamhället. Den rollen spelar de redan idag och med mer kunskap om vår digitala tid och den här typen av frågor som jag adresserar i mitt betänkande, så kan de spela en ännu större roll.

Bland förslagen för att stärka skolans och vuxenutbildningens bidrag till ökad MIK föreslår utredningen bland annat kompetensutveckling för skolbibliotekens personal, att dessa bibliotek ska stärkas som pedagogisk resurs.

Kan man till och med säga att skolbibliotek är en grundbult i beredskapen mot hot mot demokratin?

– Jag skulle säga att biblioteken i sin helhet utgör en viktig arena. Skolbiblioteken, men också folkbiblioteken är en viktig del av detta och man ska heller inte underskatta det enormt goda arbete som görs inom universitetsbiblioteken. Det är lätt att glömma bort det, men deras särskilda förmåga att jobba med forskningslitteratur och att hantera och adressera komplexiteter kopplade till forskning, vetenskap och data spelar en större roll i dag än den kanske någonsin har gjort.

Vad kan den enskilda göra för att ta den här frågan vidare på egen hand eller inom ramarna för sin arbetsplats?

– Man kan förflytta sin egen kunskapshorisont och sedan dela med sig av den. Genom att i sin roll som bibliotekarie, oavsett vilken bibliotekskontext man befinner sig i, tillgodogöra sig kunskap om hur digitaliseringen påverkar vårt demokratiska samtal, så ger man sig själv verktyg och redskap för att hjälpa sin nästa och att kunna informera och kunskapsbilda utifrån den position man har.

Hur vidgar man sin kunskapshorisont?

– Ett konkret tips och råd är att fundera över sitt eget lärande, sin egen omvärldsbevakning och sin egen bildning. Hur gör jag för att lära mig mer om de här frågorna? Vilka känner jag i mitt sammanhang? Hur ser vårt kollegiala lärande ut i biblioteket? Hur ser våra förutsättningar ut för att ta del av det nya? Om man känner att man inte har tillräckligt med förutsättningar, vad behöver man då göra tillsammans med andra i sin verksamhet för att åstadkomma det lärandet?

Konkret – vart ska man vända sig då?

– Det finns många ställen att vända sig till. KB:s satsning Digitalt först är ett exempel på ett sammanhang som är kunskapsbildande i sig självt. Vi har Digidel-verksamheten som är ett annat sådant område. Förutom KB har vi myndigheter med kunskaper som i allra hösta grad är relevanta för bibliotekarier. Statens medieråds arbete är alldeles utmärkt att ta del av, Skolverket har fina resurser som inte bara lämpar sig för skolbibliotekarier och samhällskunskapslärare utan har ett bredare anslag. Internetstiftelsen är ytterligare en plats som är kunskapsbildande och tillhandahåller god information. Det finns mycket kunskap att ta del av och bibliotek som har gått före. En så enkel sak som att identifiera ett bibliotek i närheten som har kommit aningen längre i någon fråga än en själv, och ha ett samtal om det. Det behöver inte vara svårare än så.