Finländarna är ett biblioteksälskande folk. Nu ska biblioteken bli hållbara och gröna. Men var ska man börja – med bokcirklar, fröbibliotek eller plastfria böcker?

Längst fram i vinyl­hyllan på Uleåborgs stadsbibliotek ligger ett album med det finska deathmetalbandet Sentenced. Bandet bildades i kommunen Muhos stax söder om Uleåborg och var en del av den stora vågen av melodiska metalband som svepte över Norden under 90-talet, med texter om självmord och ond bråd död.
Det är svårt att tänka sig ett mer lämpligt soundtrack till den här fuktigt kyliga fredagsförmiddagen. Molnen ligger lågt över Uleåborg och skapar en ödesmättad stämning. Karaokebarerna har öppnat igen efter pandemin, och inne på bingohallen Finnbingo har kunderna dragit igång helgen.

Vi befinner oss i norra Finland, rätt nära gränsen till Sverige. Uleåborgs centrum består till största delen av platt arkitektur byggd efter sextiotalet. Staden är känd för sin it-teknik och sina teknologistudenter. Från grannkommunen Kempele kommer till exempel Finlands tidigare stats­minister Juha Sipilä, som skapade sig en förmögenhet när han sålde it-bolaget Solitra till amerikanska köpare på 90-talet. Företaget gjorde komponenter för mobilbranschen.
Stadsbiblioteket i Uleåborg, färdigställt 1982, ritades av Martti och Marjatta Jaatinen, och hör till stadens mer kända byggnader. Det är byggt i brutalistisk sovjetstil, med stora glasfönster mot Ule älv. I ett annat sammanhang skulle det kanske vara en deprimerande byggnad, men när man kliver in genom portarna möts man av tre våningar med böcker – en varm kontrast till skalet av glas och betong.
Det finns gott om kunder på tidningsavdelningen på bottenvåningen denna fredag, och uppe på musikavdelningen – där man kan låna både skivor och instrument – har en grupp skolelever spritt ut sig. Nere vid kopieringsapparaterna kan man använda både 3D-printer och laserskrivare för att göra egna affischer.

I dag är falsk kunskap ett verkligt hot för demokratin. En kritisk roll för biblioteket blir då att betona vikten av välgrundad kunskap

Minna Männikkö

Finland är ett bibliotekstätt land. Bara i Uleåborg finns 24 närbibliotek. Tittar man på hela landet är de långt över 700.
Och finländarna gillar sina bibliotek. Undervisningsministeriet skryter med att 70 procent av alla finländare har under 3 kilometer till närmaste filial, och att hela 93 procent har ett bibliotek på 10 kilometers avstånd. Det totala antalet boklån – år 2019 – låg på 85 miljoner titlar (inklusive böcker och annat). Det kan jämföras med Sverige där motsvarande siffra var drygt 68,9 miljoner, i ett land som är nästan dubbelt så stort sett till befolkningsmängden.

När centrumbiblioteket Oodi invigdes i Helsingfors för tre år sedan skrev The Guardian att biblioteken i Finland inte bara är platser för studier och läsning, utan de är också socialt viktiga i ett land med ett strängt klimat. I Uleåborg, som ligger i höjd med Piteå, är detta kanske ingen enkel brittisk projicering.

Jag möter Minna Männikkö, som är en av de lokala bibliotekscheferna i Uleåborg. Hon berättar att huvudbiblioteket snart ska få ett ansiktslyft.

– Vi fyller fyrtio nästa år. Det är framför allt tekniken som behöver förnyas. Dessutom ska det öppnas en fjärde våning.
Innan vi äter lunch på stadsteatern, intill biblioteket, visar Männikkö mig runt på sin arbetsplats. De senaste två åren har man satsat på att göra verksamheten allt mer hållbar. Man vill minska slöseriet med vatten, skapa bättre logistik, man uppmanar till mer aktiv sopsortering och försöker utbilda besökarna i miljötänk med föreläsningar och ”gröna” bokcirklar, där man läser böcker som Den obeboeliga planeten av David Wallace-Wells, och Jonathan Safran Foers Det är vi som är klimatet.

Uleåborgs stadsbibliotek fick i år Iflas utmärkelse för sitt klimatarbete. I sex år har organisationen delat ut ett pris i två kategorier: ett för det bästa gröna biblioteket, och ett för det bästa gröna biblioteksprojektet.

I år valdes Edmontons huvudbibliotek i Kanada till årets gröna bibliotek. Minna Männikkö och hennes kollegor fick pris i den senare kategorin. Det är också hon som drivit stadsbibliotekets miljösatsning sedan 2019.
– Det började med att vi funderade på hur vår verksamhet kunde granskas utifrån klimataspekter. Hur kunde vi minska vårt koldioxidavtryck? Ett exempel är plastningen av böcker, som ju är en gammal bibliotekstradition. Nu har vi valt att inte göra det. Även om försöket är relativt nytt vet vi från biblioteket i Kuopio, som gjort samma sak en längre tid, att det fungerar bra att låna ut böcker även utan plast, säger hon.
Men Männikkö och hennes kollegor vill inte bara göra verksamheten grönare när det gäller praktiska saker.
– Vi sneglade på skolorna, där man ju undervisar eleverna om miljön. Vi når våra kunder från att de i princip är nyfödda till att de är gamla. Kunde vi också fungera som klimatutbildare? Och hur skulle det kunna se ut?

Gröna stödpersoner

Innan pandemin slog till hann man bjuda in en rad föreläsare för att prata om olika ämnen som rör klimatkrisen. Författarna bakom den prisbelönta boken Metsä meidän jälkeemme, som betyder ungefär Skogen efter oss, besökte biblioteket efter att boken vunnit Finlandiapriset i fackboks­klassen. Och ”hållbarhetsinfluencern” Outi Pyys distansföreläsning om hållbart mode var särskilt populär.
Man har också utbildat 20 personer i personalen till ”gröna stödpersoner”. Idén är att projektet ska bli en bestående del av vardagen och att biblioteket ska förmedla kunskap om klimatfrågor.
– Vi lutar oss mot FN:s mål för global hållbarhet. Där utsträcker sig hållbarhetsbegreppet till sociala frågor som utbildning och jämställdhet. Det handlar om allt från ansvarsfull konsumtion till hälsa och välmående. FN:s punkter fungerar också som stöd när vi utvärderar vår egen klimatverksamhet, vilket vi kommer att göra en gång om året, säger Minna Männikkö.
Vilken slags respons har det kommit från besökarna?
– Kunderna var med från början eftersom vi tog emot deras förslag när vi startade. Om man följer våra sociala medier känns det som att vi fått bra feedback. Uleåborg har inte särskilt utmärkt sig för att vara en grön stad, men jag tror att vi är på väg ditåt nu.
Hur kändes det att få priset från Ifla?
– Det var betydelsefullt. Vi tävlade trots allt med bibliotek från hela världen, bland annat Kuba, Spanien och USA.

Vill man hitta en kunnig person när det gäller miljötänkandet på bibliotek i Finland och resten av världen ska man uppsöka Vallgårds bibliotek i Helsingfors. Här sitter bibliotekschefen Harri Sahavirta, som själv är ordförande i Iflas miljökommitté.
Han kom in i miljöarbetet av en slump för drygt tio år sedan.
– Vårt bibliotek ombads delta i ett pilotprojekt kring miljöcertifikat inom den offentliga sektorn. Jag blev intresserad när jag började förstå hur många utmaningar som faktiskt hör ihop med bibliotekens miljöarbete, säger han.
Vallgårds bibliotek ligger i en 90-talsbyggnad i östra delen av Helsingfors centrum, ett stenkast från Sörnäs metrostation. På fasaden hänger en skylt med texten ”Det händer i Vallgård”.
Filosofiprofessor Timo Airaksinen kommer till biblioteket en vecka efter vårt besök för att prata om ”Lustens glädje och sexualiteten”. Dessutom ordnas det regelbundet sagostunder under hela hösten.
Harri Sahavirta tar emot på sitt kontor. Han har jobbat i biblioteksbranschen i trettio år och har sett ganska många förnyelser under åren. Ordförandeposten inom Iflas klimatkommitté gäller fram till 2023.
– Tills nyligen var vi bara en intressegrupp. Nu är vi en officiell kommitté med 20 medlemmar. Att vi fått en officiell status så sent säger något om hur nya klimat­frågorna är för biblioteken, säger han.

Enligt Harri Sahavirta har det kanske funnits en bild av att biblioteksverksamhet i sig är miljövänligt. Samtidigt har biblioteken sällan känt att de kunnat göra särskilt aktiva val.
– Bibliotekets utrymmen förvaltas ju ofta av kommun eller stat, så det är ganska lite konkret som biblioteket kunnat göra för att påverka hur energiförbrukningen ser ut. Renoveringar ligger aldrig i våra egna händer. Till och med transporten hos oss sköts av posten, så vi har ingen direkt påverkan på logistiken. Förlagen väljer själva vilket papper de använder i sina böcker. Men bibliotekspersonal är ofta ganska miljömedveten, och vårt material återanvänds ju. Koldioxidavtrycket är, också enligt mätningar, ganska lågt. Den stora frågan är vad biblioteken kan göra utöver det?

Ett sätt att lyfta fram miljölitteraturen är att införa så kallade ekohyllor på biblioteken

Harri Sahavirta

Behöver tänka större

Harri Sahavirta menar att pratet om gröna bibliotek fortfarande är lite luddigt.
– Det är ett begrepp som fortfarande letar efter en definition. Ifla talar om ”sustainable library”, men definitionen behöver utvidgas. Just nu begränsar det sig väldigt mycket till byggnaden, till kommunens infrastruktur. Och som jag sa: det är saker som biblioteken själva ofta inte kan påverka.

Enligt honom måste man tänka större.
– FN:s hållbarhetsmål har delvis breddat vår uppfattning om vad som hör hit. Som den sociala biten. Det är lätt för biblioteken att säga att vi förmedlar miljömedvetenhet, för vi tillhandahåller ju litteratur om miljön. Men när man börjar titta närmare på det: vad gör vi faktiskt aktivt? Ta jämlikhet som exempel – visst kan man säga att vi minskar klyftorna
i samhället med vår blotta existens. Men borde vi ha något sätt att mäta det? Det skulle behövas klarare riktlinjer så att biblioteken bättre kan konkretisera hur de förverkligar sina miljömålsättningar, säger han.
Vad är det då som Uleåborgs bibliotek gör rätt?
– När vi gallrade i alla ansökningar hade vi tolv kandidater kvar för projekt­priset. Uleåborgs initiativ var bra för att det var så brett. Man hade tänkt på många aspekter. Att man kopplat det till FN:s hållbarhetsmål gjorde att det var mer genomgripande än andra motsvarande projekt.
Ser diskussionen om gröna bibliotek likadan ut över världen?
– Ja och nej. Samma frågor återkommer i många länder, bland annat frågan om tillgång till pålitlig information. Eller bibliotekets roll som ett forum för aktivt medborgarskap. Hur man ska nå unga, hur man ska ordna evenemang kring miljön? Men å andra sidan: vi befinner oss ibland på ganska olika nivåer. Tittar man på Öst­europa, Polen till exempel, så kan klimat­arbete handla om något så enkelt som sopsortering. Att barn lär sig sortera på biblioteken. Det är kanske en sak som vi här upplever hör mera till skolan eller hemmet. I en del afrikanska länder är det första steget att skaffa utbildning för unga kvinnor. Det är ju uppenbart att man måste lära sig läsa och skriva innan man kan ta till sig information om miljöfrågor, säger han.
I Senegal har man grundat Lambaye Learning Centre där man bland annat betonar kvinnors likabehandling och miljömedvetenhet. En New York-baserad arkitektbyrå har planerat byggnaden, som – när den är klar – ska inrymma ett bibliotek, läsesal, datasal och special­utrymmen för skolelever.

Edmonton årets gröna bibliotek

Årets vinnare i kategorin ”gröna bibliotek” – centrumbiblioteket i Edmonton – är relativt nyöppnat efter en omfattande renovering. När man planerat de nya faciliteterna har man bland annat byggt in bättre närhet till stadens kollektivtrafik. Dessutom har man prioriterat byggnadsmaterial som ligger högst 800 kilometer från själva byggnaden, för att undvika onödiga transporter, och installerat teknik som är så energieffektiv som möjligt.

Kunde vi också fungera som klimatutbildare? Och hur skulle det kunna se ut?

Minna Männikkö

Enligt Harri Sahavirta har biblioteken i dag ändå klart bättre förutsättningar att satsa på hållbarhetsfrågor än för bara ett decennium sedan.
– Det skedde ett allmänt uppvaknande i samhället för några år sedan. Vi har till exempel länge påtalat att våra lysrör borde bytas ut här i huset. Tidigare hade staden en tendens att säga att ”de håller nog ett tag till”. I dag är det en helt annan ton. Helsingfors har förbundit sig att bli koldioxidneutralt före 2035, och då tittar man förstås på elförbrukningen. Att Finland dessutom förbundit sig till Parisavtalet gör att det finns ett större incitament att tänka på miljöfrågor bland politiker, säger han.
Harri Sahavirta tycker att det intressanta för biblioteken själva nu är att utreda hur man kan nå ut till kunderna med klimattemat.
– Vi har ett gammalt kategoriseringssystem från 1900-talet där böcker om miljö sprider ut sig bland flera ämnen: filosofi, samhällslära, historia. Ett sätt att lyfta fram miljölitteraturen är att införa så kallade ekohyllor på biblioteken. Det vet jag att man redan prövat på vissa håll i Sverige, säger han.

I Finland har det också gjorts. I staden Jakobstad har biblioteket inrättat ett ”grönt hörn” med ett urval böcker och broschyrer om klimat, miljö, hållbarhet och cirkulär ekonomi.
På Jakobstads bibliotek berättar bibliotekschef Leif Storbjörk per telefon att man numera även har ett fröbibliotek.
– I fröbiblioteket kan man låna fröer och lämna tillbaka nya när man skördat och odlat. Inspirationen kommer från våra grannkommuner. Det finns både blommor och nyttoväxter, säger han.
Jakobstad inredde det gröna hörnet för två år sedan. Kunderna kan numera också få sina kvitton till eposten i stället för
i pappersform.
– Vi har länge tänkt göra något kring klimatet och biblioteket. I samband med det här har staden också bytt ut lamporna i lysrören och vi har ordnat föreläsningar och bokcirklar, säger Storbjörk.
Biblioteket som förmedlare av information ser Harri Sahavirta som helt central när man pratar om gröna bibliotek.
– Pålitlig, lätt tillgänglig information. Det är kanske det viktigaste, säger han.
Minna Männikkö på Uleåborgs stadsbibliotek är inne på samma linje. Pandemin har påmint om hur lätt felaktig information sprider sig i samhället.
– Vi borde ta en större roll i den frågan. I dag är falsk kunskap ett verkligt hot för demokratin. En kritisk roll för biblioteket blir då att betona vikten av välgrundad kunskap. Bibliotekspersonal är ju dessutom uttryckligen utbildade informationsförmedlare, säger hon.

Text: Philip Teir

Artikeln publicerades i Biblioteksbladet nummer 4, 2021. Hela numret finns att läsa här.