Efter attacken fanns en berättelse att rädda

Minst 21 bibliotek förstördes vid terrorattacken i New York för 20 år sedan. Många ville bidra till att rädda skadade samlingar, men det mesta var antingen borta eller helt oskadat så akuthjälpen behövdes inte. I stället visade sig behoven av dokumentation och arkivering stor efter katastrofen.

Vid tiden för terrorattacken den 11 september 2001 var Kathleen D Roe chef för delstaten New Yorks arkivtjänster. Hon och hennes medarbetare beredde sig på att hantera blöta, dammiga och på annat sätt skadade samlingar.
– Men vi fick ganska snabbt klart för oss att samlingar antingen var ganska oskadda eftersom de funnits i byggnader som inte skadades av attackerna, eller att de helt enkelt var borta. Det existerade väldigt lite däremellan, säger Kathleen D Roe som i dag är pensionerad.

Totalt bekräftades 21 bibliotek förstörda i World Trade Center, men i en rapport från 2002 kom Heritage Emergency National Task Force (HENTF) fram till en ännu högre siffra. ”Man tror att många fler företagsbibliotek förstördes, med tanke på antalet advokat- och värdepappersföretag i komplexet”, heter det i studien, där det också nämns register och arkiv för ett 60-tal ideella organisationer med kontor i World Trade Center.
Bland de 21 förstörda biblioteken fanns de från den amerikanska handelsflottans biblioteksförening, amerikanska tullverket, tidskriften Journal of Commerce och New Yorks och New Jerseys hamnmyndighet.
Dessutom förstördes stora mängder historiska och kulturella föremål: målningar av David Hockney, Paul Klee, Roy Lichtenstein och Pablo Picasso; brev skrivna av författaren Helen Keller; skulpturer och gobelänger av Alexander Calder, Joan Miró, Masayuki Nagare, Auguste Rodin och James Rosati; 40 000 negativ med bilder på USA: s president John F. Kennedy tagna av hans personliga fotograf, Jacques Lowe; dokument relaterade till amerikansk handel med anor från 1840 -talet; och de 35 000 fotografierna i Broadway Theatre Archives.

Vi var tvungna att tänka igenom vilka berättelser som borde räddas för eftervärlden och sedan se till att de verkligen blev det.

I november 2001 berättade bibliotekarien Betty L Wagoner för tidskriften American Libraries att biblioteket hon grundat för det ideella utvecklings- och forskningsinstitutet NDRI var borta. Biblioteket, som låg på våning 16 i ett av tvillingtornen hade ”just nått punkten då det faktiskt var ganska användbart”, enligt Betty L Wagoner.
Efter attackerna den 11 september prioriterade Kathleen D Roe och staten New Yorks arkiv att  lokalisera kollegor som arbetat i området nedanför 14:e gatan på Manhattan. Det första steget var att ta reda på om de levde, och om de behövde hjälp.
Kathleen D Roe ingick sedan i en grupp arkivarier som möttes i New York två veckor efter den 11 september. Hjälp att rädda föremål från arkiv och bibliotek behövdes inte längre, däremot fanns det ett behov av att dokumentera händelsen – som gruppen insåg att de fortfarande befann sig mitt i.
– Vi var tvungna att tänka igenom vilka berättelser som borde räddas för eftervärlden och sedan se till att de verkligen blev det, berättar Kathleen D Roe.

Ur gruppen bildades World Trade Center Documentation Task Force (WTCDTF) som har fungerat som en nod för delning av information och kunskap. Gruppen har identifierat de viktigaste dokumentationsfrågorna, stöttat organisationer som byggt samlingar och uppmuntrat till bevarande av historien.
För att avgöra vidden av förstörelsen kontaktade WTCDTF 800 kända historiska arkiv i och runt New York och frågade om deras erfarenheter och behov efter 11 september. Mer än 250 institutioner svarade och resultaten gjorde det möjligt för arbetsgruppen att ansöka om bidrag från amerikanska National Archives för att finansiera enskilda organisationers dokumentationsprojekt.
– Ute på Long Island var det till exempel många riktigt fina projekt som genomfördes eftersom brandmän, poliser och personal som deltog i uppröjningsarbetet ofta kom därifrån, säger Kathleen D Roe.
Arbetsgruppen och dess medlemmar vägledde också 9/11 Memory Project, som satte arkivarier och bibliotekarier i direkt kontakt med överlevande och offrens familjer. Projektdeltagarna fick träffa arkivarier och lära sig hur minnet av avlidna nära och kära kunde bevaras, inklusive hjärtskärande telefonsvararmeddelanden som lämnades dagen för attackerna, berättar Kathleen D Roe.
Hon minns att processen hanterades med största varsamhet. Det förekom inga PowerPoint-presentationer om hur man arkiverar, vilket annars är vanligt i släktforsknings- och forskarverkstäder. Arkivarierna mötte i stället små grupper om fem–tio personer och gav råd om hur familjer kunde hantera det de önskade göra tillgängligt för samhället.

En psykolog i ledningsgruppen för 9/11 Memory Project föreslog att projektmaterialet skulle läggas ut på nätet så att folk kunde titta på det i sin egen takt. Tillvägagångssättet var: ”Här är det du har, här är det som är viktigt, och en dag när du är redo – och om du vill att en persons berättelse ska leva vidare – finns det några platser som du kan vända dig till”, berättar Kathleen D Roe.
– Min personal grät, deltagarna grät, alla grät. Folk var verkligen i behov av ett helt annat tillvägagångssätt och bemötande än bibliotekarier och arkivarier annars är vana vid.
Kathleen D Roe förlorade själv en vän i tvillingtornen och en person hon känner deltog i 20 begravningar efter den 11 september.
– Tjugo år senare gråter jag fortfarande.

Kultursektorns beredskap har långsamt förbättrats sedan 2001. Efter en katastrof förbättras ofta planeringen inför en nödsituation.

Att den 11 september var ”så tragiskt unikt” gör att händelsen i arkivkretsar betraktas som en katastrof omöjlig bereda sig för, säger Lori Foley, samordnare vid HENTF.
– Vi kan inte fullt ut förbereda oss för en så storskalig fientlig handling, men vi kan – och bör – förbereda oss för andra faror som kan påverka våra institutioner, säger hon.
År 2004 samarbetade Heritage Preservation (HP) med Institute of Museum and Library Services (IMLS) om en omfattande undersökning av kulturarvsinstitutioner som visade att endast 32 procent av dessa hade en katastrofplan som inkluderade samlingarna, och att bara 20 procent både hade en plan och utbildad personal som kunde genomföra den.
När undersökningen upprepades 2014 hade siffrorna stigit till 42 procent respektive 24 procent.
– Kultursektorns beredskap har långsamt förbättrats sedan 2001. Efter en katastrof förbättras ofta planeringen inför en nödsituation, säger Lori Foley.
Å andra sidan, påpekar hon, avtar graden av förutseende när katastrofer inte har inträffat på länge – eller bara verkar inträffa på platser långt bort.
Lori Foley rekommenderar den som vill utveckla sin katastrofberedskap att bekanta sig med HENTF:s träningsprogram för räddning och bevarande av kulturarvsföremål . Hon tipsar också om ett kortfattad checklista från organisationen Council of State Archives.
– Men åtgärder för att rädda liv – personal, volontärer, besökare – är förstås allra viktigast, säger hon.

Behoven av katastrofinsatser gäller inte bara kulturorganisationer. Vid tiden för terrorattacken 11 september jobbade Lori Foley på Northeast Document Conservation Center och gav katastrofhjälp på telefon till institutioner och individer.
– Inom en vecka började jag få samtal från personer som återvände till sina lägenheter på nedre Manhattan och fann sina käraste ägodelar – som inramade fotografier, en klippbok, en familjebibel – täckta av damm. De ville veta hur de bäst kunde rengöra sina älskade tillhörigheter. Efter orkanen Katrina tog jag emot liknande samtal från människor som hade förlorat nästan allt och ville veta hur de kunde rädda ett älskat foto som var lerigt och sönderrivet.
Lori Foley är övertygad om att räddandet av kulturella föremål hjälper en plats att komma på fötter igen.
– När en katastrof drabbar ett samhälle är den sortens återhämtning avgörande för det ekonomiska, sociala, konstnärliga, religiösa och medborgerliga livet, hävdar hon.
– Om dessa institutioner inte återhämtar sig, återhämtar sig inte heller samhället.

Om dessa institutioner inte återhämtar sig, återhämtar sig inte heller samhället.

Det är fortfarande svårt att få en fullständig bild av de tillgångar som gick förlorade den 11 september, liksom vilka aktörer som sedan dess försökt skapa nya samlingar. Bibliotek med dubbletter i sitt bestånd erbjöd Betty L Wagoner från NDRI böcker för att kunna bygga upp samlingen på nytt, berättade hon för American Libraries 2001.
Hamnmyndigheten i New York och New Jersey har inte skapat något nytt arkiv utan arbetar med att digitalisera foton som privatpersoner delat med sig av. Mellan 2010 och 2016 drev myndigheten också ett projekt där mer än 2 600 föremål som samlats in från World Trade Center förmedlades till brandkårer, polismyndigheter, museer och kommuner i alla USA:s delstater och till flera länder runt om i världen.
Även om deltagarna i 9/11 Memory Project inte längre träffas har utvecklandet av samlingar och underhåll av dessa och andra 11 september-arkiv inte upphört, enligt Kathleen D Roe. Organisationen The Metropolitan Archivists Round Table fortsätter arbetet och till 20-årsminnet av attacken hade delstaten New Yorks Documentary Heritage Program valt att prioritera dokumentation från World Trade Center.
20 år efter attacken börjar personer som har ägnat sig åt 11 september-dokumentation komma upp i pensionsåldern. Men arbetet med att dokumentera upplevelsen av den 11 september och den inverkan den hade på våra liv fortsätter, säger Kathleen D Roe.
– Arbetet är ännu inte klart och kommer inte att vara det förrän de sista överlevande och de sista anhöriga till offren för attacken är borta. Och än är det långt till dess.

Källor: American Libraries (2001–2002); Mystery Surrounds Loss of Records, Art on 9/11 (Associated Press, 11 september 2011); Cataclysm and Challenge: Impact of September 11, 2001, on Our Nation’s Culture Heritage, en rapport från Heritage Preservation på uppdrag av Heritage Emergency National Task Force (2002).

Text: Terra Dankowski
Redaktionschef för American Libraries som ges ut av American Libraries Association.
Texten är översatt och bearbetad av Thord Eriksson. Ursprungsversionen är publicerad i september/oktober-numret av American Libraries och går att läsa här.