Mikropizza, punschvisor och kulturarv

Frivilliga som rättar det digitaliserade kulturarvet till yster gluntsång? Är det framtiden? Biblioteksbladet skickade kulturskribenten Leonidas Aretakis till universitetsbiblioteket Karin Boye i Uppsala för att söka svar.

Man vet att man kommit till Uppsala när någon, i ett rum fullt av läskdrickande kodknackare hukade över sina datorer, brister ut i en glunt:

Främsta bänken stod obesatt;

där blev jag nu assessor,

tog så av mig min gråa hatt,

och så kom min professor.

Någon i den trånga datorsalen på universitetsbiblioteket Karin Boye hade undrat vad en “assessor” är, och kring Fyrisån är Gunnar Wennerbergs muntra studentvisor tydligen förinställd sökmotor. Ordet förekom på en av tusentals historiska personverser som digitaliserats maskinellt av universitetet. Men då verserna – som är en sorts högtidshälsning vid dop, bröllop och begravningar – handskrivits är de automatiska inläsningarna fulla av fel. Syftet med detta hackaton var att låta frivilliga studenter och forskare korrigera verserna och därmed göra dem sökbara för historieforskare. Människa och maskin i nära samarbete alltså. Det du, Gunnar![fakta id=”19001″]

På en tavla samlas lustiga yrken som fallit ur tiden, som skvadronspredikant, vice mantalskommissarie, kioskdirektör och, inte minst, mästare i cardouansmakareämbetet. På en annan noteras vem som korrigerat vilka kort; Kalle och Carlos, oklart om det är samma person, har stökat av cirka 130 verser var. Som mest är 20 personer på plats för att skölja ner mikrad panpizza med äppeldryck och främja humanioraforskning, men efter två timmar är det bara ett par tappra kulturarvs-kodare kvar.

Ordet hackaton är en sammanslagning av hacka och maraton, och syftar på en ihärdig förbättring av en digital produkt. Evenemanget i sig var också ett försök till sammanslagning, mellan litteraturforskningen och nätets deltagarkultur. “Det här är kul att göra hemma”, försöker bibliotekarien Karolina Andersdotter, och berättar om det brittiska projektet Libcrowds.com. Namnet antyder en tanke om biblioteken som folkrörelse, och Wikipedia har redan visat hur engagerande bildning kan vara. När Stockholms nya kulturborgarråd nu vill privatisera biblioteken kanske det just är sådana här projekt, men i större skala, som behövs för att tydliggöra att kunskapen är en gemensam, medborgerlig angelägenhet. Ifall nu punschvisor och gratis mikropizza inte är argument nog.

Försök själv på ub.uu.se/bibliotekskataloger-a-till-o/personverser.