Om det livslånga läsandet och debattklimatet

Svensk Biblioteksförening håller på att etablera sig som en remissinstans att räkna med. Tidigare i år lämnade man sin kommentar...

Svensk Biblioteksförening håller på att etablera sig som en remissinstans att räkna med. Tidigare i år lämnade man sin kommentar till Public Service-utredningen (läs mer om det i tidningen) och när detta skrivs är man i färd med att lämna ett yttrande över ”Folkbildningens samhällsvärde – en ny modell för statlig utvärdering” där man är positiv till att folkbildningen blir föremål för en systematisk och löpande utvärdering.

Framför allt har ett remissvar på Litteraturutredningen författats där tar man tillfället i akt att, utöver kommentarer till de konkreta förslagen, åter föra fram några välkända käpphästar som förordandet av en nationell bibliotekspolitik samt att KB:s roll i kultursamverkansmodellen bör stärkas. Nu är det inte så att dessa käpphästar står för sig själva och svajar i kontexten – de kopplas naturligtvis till Litteraturutredningens övergripande tema ”ett läslyft för Sverige”. Länge var det ”livslånga lärandet” en vedertagen biblioteksparoll, nu satsar föreningen på att etablera ”det livslånga läsandet” som en nödvändighet – och inte bara som en angelägenhet för de närmast berörda utan som ett riksintresse som kräver bred samling kring nationella mål och strategier. Inte minst den senaste PIRLS-undersökningen underblåser de dystra trender beträffande läsningen och läsförståelsen som Litteraturutredningen beskriver.

Föreningen ställer sig alltså positiv till flera av utredningens förslag: läsombud i förskolorna, med relevant kompetens bemannade skolbibliotek, en satsning på (även i pengar) men också en uppstramning (samordning) av det läsfrämjande arbetet på alla nivåer samt möjligheterna för biblioteken att aktivt arbeta med e-böcker – bara för att nämna några punkter. Det man med emfas inte ställer sig bakom är förslaget om en omfördelning av de riktade statsbidragen avsatta bl a för inköp av barn- och ungdomslitteratur till landstingen/regionerna för diverse läsfrämjande verksamhet. Inte heller ställer man sig bakom en ekonomisk omprioritering inom ramen för anslaget som syftar till att ekonomiskt stödja litterära evenemang i bokhandeln. Med tanke på storförlagens ägarintressen i distributionsledet numera är det nog klokt.

Från föreningens sida vill man att ansvaret för läsfrämjande samlas hos e n nationell aktör. Det kan vara KB, det kan vara Kulturrådet. Frågan är om KB har tid. En inte helt okvalificerad gissning är att verksamheten på KB kommer att vara ganska begränsad för en tid framöver. Detta nummer rymmer ett nytt avsnitt i följetongen KB.

♦

I detta nummer av BBL har Åsa Ekström också tagit tempen på debattklimatet i biblioteksvärlden. Intervjusvaren från några av de mer aggressiva debattörerna är i många stycken lika beklämmande läsning som somliga av deras aktstycken är. På senare tid har jag förvånats över den bristande känsla för ordens valörer som uppenbarar sig, förvånats över den härskarteknik man väljer att tillämpa genom att bemöta svaromål med mol tystnad.

Men det är också klargörande läsning. Nu vet vi: Behöver ni fyr i debattbrasan är det bara att ringa Christer Hermansson och lägga in en beställning.

Förutsatt att ni betalar bra. Säg hej till din nya bibliotekarie!