Fejkade foton för debatt – ingen upptäckte bluffen

19 apr 2022 • 5 min

Jonas Bendiksen trodde att hans hemlighet snabbt skulle avslöjas. Men för att få fram sanningen blev han tvungen att till och med fejka kritiken mot sitt eget fotoprojekt.

Projektet var förpackat som tung fotojournalstik, något som Jonas Bendiksen tror gjorde lögnen möjlig. Foto: Ur Book of Veles

Någon gång 2016, när Donald Trump valts till USA:s president och fake news blev ett begrepp på allas läppar, fick den norske fotografen Jonas Bendiksen höra talas om staden Veles i Nordmakedonien. Här, fick han veta, fanns det gott om fattiga män som livnärde sig på att producera fejkade nyheter för spridning i sociala medier.
Jonas Bendiksen blev intresserad.
– Jag började googla på ”Veles” och insåg snart att det också är namnet på en gud i den förkristna slaviska mytologin. Guden Veles visade sig ofta i djurförklädnader och stod för kaos, magi och lurendrejeri.

Jonas Bendiksen. Foto: Arnfinn Johnsen

Snart hade Jonas Bendiksen googlat sig fram till Veles bok, en urgammal skrift med obegripliga bokstäver ristade på 40 träplankor som uppgetts ha hittats av en rysk officer 1919. Därefter ska en rysk historiker ha lyckats knäcka koden, varpå skriften transkriberades till ryska och översattes till flera språk. Den fick namnet Book of Veles och har blivit något av en kultskrift i högernationalistiska och new age-influerade kretsar i Moskva.
– Det är bara det att Veles bok aldrig har funnits. Moderna historiker har dragit slutsatsen att allt är fejk. Hela historien om träplankorna med den mystiska skriften är ett hundra år gammalt påhitt, berättar Jonas Bendiksen.

Här tar historien vid om den Book of Veles som kom ut förra våren och som har väckt nya och oroande frågor om information och tillit:
Uppfylld av historierna om den lögnaktige guden Veles och den uppdiktade religiösa skriften, beslöt sig Jonas Bendiksen för att göra en bok om produktionen av fake news i staden Veles.
– Boken skulle innehålla allt folk förväntar sig av mig och av ämnet; mörka bilder på förfallen sovjetarkitektur, fattiga människor, björnar som går runt på gatorna…
Och precis en sådan bok gjorde han. Det är bara det att bilderna är manipulerade och texten ett AI-genererat hopkok av olika resereportage från Veles.
– Jag har varit i Veles två gånger och tagit alla miljöbilder. Men människorna på bilderna har jag satt in efteråt, med hjälp av programvara som brukar användas för datorspel, berättar Jonas Bendiksen.

Jag satt hemma och undrade när mina fotograf- och journalistkollegor skulle avslöja bluffen. Skulle det ta två eller tre veckor eller kanske en hel månad innan någon upptäckte alla ledtrådar som jag lagt ut i boken?

I april förra året kom boken ut på Londonbaserade förlaget Gost, utan att väcka någon större uppmärksamhet. Ett gediget fotoreportage bland andra gedigna fotoreportage.
– Jag satt hemma och undrade när mina fotograf- och journalistkollegor skulle avslöja bluffen. Skulle det ta två eller tre veckor eller kanske en hel månad innan någon upptäckte alla ledtrådar som jag lagt ut i boken? När skulle någon bli misstänksam och undra om det verkligen vandrar björnar på gatorna i en europeisk stad?
Men veckor blev till månader utan att något hände. Jonas Bendiksens fascination över hur lätt det varit att manipulera bilder blandades med en känsla av obehag. Var det så enkelt att lura människor? Är mottagligheten för fake news ett problem för oss alla, inte bara för Trump-supportrar och flat earth-anhängare?
– Mitt projekt antog proportioner som jag aldrig kunnat föreställa mig. Det blev en slags spionthriller av det hela. Det var både roligt och skrämmande.
Jonas Bendiksen var tvungen att själv skapa och regissera ett avslöjande. Första steget blev att skaffa en inbjudan till en internationell fotofestival i Frankrike, där han skulle få visa och tala om sina bilder.
Andra steget var att skapa en fejkad sociala medier-profil vid namn Chloe Miskin, som började skriva inlägg där bokens äkthet och Jonas Bendiksens medverkan på fotofestivalen ifrågasattes.

Jonas Bendiksen besökte nordmakedonska Veles och fotograferade miljöer. Människorna placerade han där i efterhand. Fotomontage: Jonas Bendiksen

I mitten av september i höstas hade ”Chloe Miskins” idoga twittrande till slut gett resultat. Bluffen avslöjades och Jonas Bendiksen fick äntligen börja prata om det som varit hans syfte från början: att visa att vi bara ser det vi vill se.
– Man talar om konfirmeringsbias. Med det menas att vi tar till oss sådan information som bekräftar det vi redan söker efter. Vi köper det som bekräftar våra åsikter, säger Jonas Bendiksen och fortsätter:
– Jag hade säkert själv gått på Book of Veles, precis som mina kollegor gjorde, eftersom den var förpackad som tung, seriös fotojournalistik. Det visar att kontexten till informationen nästan är viktigare än själva informationen. Så länge det ser äkta ut så går vi på det.

Vad är nytt under solen, undrar nu någon. Manipulerade bilder och texter fulla av lögner har väl funnits i alla tider. Skillnaden i dag, menar Jonas Bendiksen, är att lögnen har automatiserats med hjälp av tekniken.
– Kombinationen av automatiserad information och kostnadsfri algoritm­baserad viral distribution är dynamit. I dag diskuterar vi hur vi bäst ska sortera all information och ställer våra förhoppningar till AI. Men AI kommer inte att lösa problemet, den saken är klar.

Jonas Bendiksen tror att vi kommer att få se ett allt mer kaotiskt medielandskap, där den stora utmaningen blir att se till att inte alla retirerar in i sin egen lilla verklighet, styrd av de sociala mediernas algoritmer.
– För tjugo år sedan var i stort sett alla eniga om att det faktum att något hade publicerats i New York Times oavvisligen innebar att det var sant och relevant. I dag finns en stor grupp människor som avfärdar det som fake news.
– Tillit till information är en grundsten i en fungerande demokrati. Om vi inte kan enas om vad som är sant och vad som är fejk vittrar den tilliten sönder – människor emellan och mellan människor och myndigheter.

Det visar att kontexten till informationen nästan är viktigare än själva informationen. Så länge det ser äkta ut så går vi på det.

Tekniken inbjuder till nya berättarformer, vilket är intressant men också kan göra människor förvirrade, menar Jonas Bendiksen. Är det vi ser journalistik eller ett dataspel? Verklighet eller fantasi?
– Ingen kan längre räkna med att per automatik bli trodd. Informationen måste in i en mycket större kontext för att vi ska dra slutsatsen att den är sann. På 1950-talet räckte det med att en bild var publicerad i Life Magazine för att den skulle forma miljontals människors förståelse av världen. Så är det inte längre.
Vad innebär det här för bildjournalistiken? Hur relevant blir den i framtiden?
Dokumentärfotografens roll kommer allt mer att handla om idéer, hävdar Jonas Bendiksen.
– Alla människor fotograferar i dag. Det produceras miljontals bra bilder, men inte miljoner bra idéer och historier. Det är på den arenan vi kan fortsätta vara relevanta. Vi får använda vår visuella förmåga till att ställa frågor, om oss och om hur vi hanterar den här komplexa världen. Återigen; det handlar om kontext. Vad vi gör med bilden är mer intressant än själva bilden.

Artikel publicerad i Biblioteksbladet nr 1/2022.

1 kommentarer

  1. Okej, han har alltså fejkat foton som i princip lika gärna hade kunnat vara äkta, och sedan beklagar han sig över att ingen upptäckt att de är fejkade? Jag vet inte riktigt vad det säger oss…

    (Nej, björnar som går på stadsgator är knappast något som bara förekommer på fejkade foton. Att det ibland händer är väl dokumenterat. Den som har tillgång till Pressreader kan t.ex. ta sig en titt i senaste numret av BBC Wildlife, eller så kan man med fördel helt enkelt söka lite på YouTube.)

Kommentarer är avstängda.

Senaste nytt

Reportage

Omöjligt uppdrag?

Svenskarnas läsande är ständigt föremål för bekymrade utredningar och politiska satsningar. Men trots alla ansträngningar är trenden negativ, särskilt bland unga. Hur ska det skrivna ordet vinna fler människors uppmärksamhet?

30 sep 2022 • 9 min

Nyheter

Retoriken som tystar röster

Hur gör man när den som använder sig av hatretorik anklagar sina kritiker för samma sak? Och hur kombinerar man yttrandefriheten med kampen mot hatretorik?

29 sep 2022 • 3 min

Nyheter

Om nationalismens påverkan på kulturen

Färre översättningar, mindre utländsk litteratur och stängning av Världskulturmuseet. Det är några, av många, farhågor som en sent insatt panel lyfte på Bokmässan, med anledning av Sverigedemokraternas framgångar i valet.

23 sep 2022 • 3 min

Nyheter

Hur ska bibliotekspersonalen behållas?

Förändrade arbetsuppgifter kan vara en förklaring till att många som arbetar på bibliotek funderar på att byta yrke. Men det behövs också mer resurser och fler yrkesgrupper på biblioteken, konstaterades i ett samtal på Bokmässan.

22 sep 2022 • 2 min

Debatt

Slutreplik: Låt oss mötas och diskutera

Vi vill stötta, men stöttandet måste också få innehålla konstruktiv kritik. Det skriver Linnéa Jönsson och Eleonor Pavlov i sin slutreplik om Malmö stadsbiblioteks ”känsliga ämnen”-koncept.

21 sep 2022 • 4 min