Jonas Bendiksen trodde att hans hemlighet snabbt skulle avslöjas. Men för att få fram sanningen blev han tvungen att till och med fejka kritiken mot sitt eget fotoprojekt.

Någon gång 2016, när Donald Trump valts till USA:s president och fake news blev ett begrepp på allas läppar, fick den norske fotografen Jonas Bendiksen höra talas om staden Veles i Nordmakedonien. Här, fick han veta, fanns det gott om fattiga män som livnärde sig på att producera fejkade nyheter för spridning i sociala medier.
Jonas Bendiksen blev intresserad.
– Jag började googla på ”Veles” och insåg snart att det också är namnet på en gud i den förkristna slaviska mytologin. Guden Veles visade sig ofta i djurförklädnader och stod för kaos, magi och lurendrejeri.

Snart hade Jonas Bendiksen googlat sig fram till Veles bok, en urgammal skrift med obegripliga bokstäver ristade på 40 träplankor som uppgetts ha hittats av en rysk officer 1919. Därefter ska en rysk historiker ha lyckats knäcka koden, varpå skriften transkriberades till ryska och översattes till flera språk. Den fick namnet Book of Veles och har blivit något av en kultskrift i högernationalistiska och new age-influerade kretsar i Moskva.
– Det är bara det att Veles bok aldrig har funnits. Moderna historiker har dragit slutsatsen att allt är fejk. Hela historien om träplankorna med den mystiska skriften är ett hundra år gammalt påhitt, berättar Jonas Bendiksen.

Här tar historien vid om den Book of Veles som kom ut förra våren och som har väckt nya och oroande frågor om information och tillit:
Uppfylld av historierna om den lögnaktige guden Veles och den uppdiktade religiösa skriften, beslöt sig Jonas Bendiksen för att göra en bok om produktionen av fake news i staden Veles.
– Boken skulle innehålla allt folk förväntar sig av mig och av ämnet; mörka bilder på förfallen sovjetarkitektur, fattiga människor, björnar som går runt på gatorna…
Och precis en sådan bok gjorde han. Det är bara det att bilderna är manipulerade och texten ett AI-genererat hopkok av olika resereportage från Veles.
– Jag har varit i Veles två gånger och tagit alla miljöbilder. Men människorna på bilderna har jag satt in efteråt, med hjälp av programvara som brukar användas för datorspel, berättar Jonas Bendiksen.

Jag satt hemma och undrade när mina fotograf- och journalistkollegor skulle avslöja bluffen. Skulle det ta två eller tre veckor eller kanske en hel månad innan någon upptäckte alla ledtrådar som jag lagt ut i boken?

I mitten av september i höstas hade ”Chloe Miskins” idoga twittrande till slut gett resultat. Bluffen avslöjades och Jonas Bendiksen fick äntligen börja prata om det som varit hans syfte från början: att visa att vi bara ser det vi vill se.
– Man talar om konfirmeringsbias. Med det menas att vi tar till oss sådan information som bekräftar det vi redan söker efter. Vi köper det som bekräftar våra åsikter, säger Jonas Bendiksen och fortsätter:
– Jag hade säkert själv gått på Book of Veles, precis som mina kollegor gjorde, eftersom den var förpackad som tung, seriös fotojournalistik. Det visar att kontexten till informationen nästan är viktigare än själva informationen. Så länge det ser äkta ut så går vi på det.

Vad är nytt under solen, undrar nu någon. Manipulerade bilder och texter fulla av lögner har väl funnits i alla tider. Skillnaden i dag, menar Jonas Bendiksen, är att lögnen har automatiserats med hjälp av tekniken.
– Kombinationen av automatiserad information och kostnadsfri algoritm­baserad viral distribution är dynamit. I dag diskuterar vi hur vi bäst ska sortera all information och ställer våra förhoppningar till AI. Men AI kommer inte att lösa problemet, den saken är klar.

Jonas Bendiksen tror att vi kommer att få se ett allt mer kaotiskt medielandskap, där den stora utmaningen blir att se till att inte alla retirerar in i sin egen lilla verklighet, styrd av de sociala mediernas algoritmer.
– För tjugo år sedan var i stort sett alla eniga om att det faktum att något hade publicerats i New York Times oavvisligen innebar att det var sant och relevant. I dag finns en stor grupp människor som avfärdar det som fake news.
– Tillit till information är en grundsten i en fungerande demokrati. Om vi inte kan enas om vad som är sant och vad som är fejk vittrar den tilliten sönder – människor emellan och mellan människor och myndigheter.

Det visar att kontexten till informationen nästan är viktigare än själva informationen. Så länge det ser äkta ut så går vi på det.

Artikel publicerad i Biblioteksbladet nr 1/2022.