Står självbilden i vägen för antirasistiskt arbete?

Hur påverkar självbilden oviljan av att prata om rasism på biblioteken? Och behövs mer statistik för att sätta i gång med det antirasistiska arbetet? Det var några frågor som kom upp när antirasism på bibliotek diskuterades på Marskonferensen.

Utgångspunkten för fredagens panelsamtal på Folkets hus i Umeå var den debattartikel som bibliotekarien och socionomen Surrah al-Himidy skrev i Biblioteksbladet, Vill vi har flera icke-vita bibliotekarier så behöver vi prata om rasism.

Just språket om rasism och hudfärg är ett av problemen, sade Surrah al-Himidy som satt på scenen tillsammans med Pamela Schultz Nybacka från Södertörns högskola, Linnea Björnstam, förbundssekreterare på Dik, och Barakat Aldammad, bibliotekskonsulent i Västra Götalandsregionen. Eller snarare bristen på språk.

– Vi pratar inte om rasism och det handlar om att vi inte har språket, begreppen, sade Surrah al-Himidy.

Att språk och begrepp saknas var panelen överens om. Men vad är det mer som gör att frågan är så svår att prata om? Vilken roll spelar självbilden bland bibliotekarierna av att vara någon som gör gott? Kan den stå i vägen för att ta itu med den rasism som faktiskt finns, frågade Eva Gustafsson som höll i samtalet.

– Det finns en självbild som har med historien att göra. För länge sedan fanns en välgörenhetstanke med biblioteken dit människor kunde komma och utbilda sig på fritiden. Bibliotekarien var den stora välgöraren och den föreställningen lever kvar, sade Pamela Schultz Nybacka.

Barakat Aldammad konstaterade att utgångspunkten, ett bibliotek för alla, gör att det finns en god självbild ute på biblioteken.

– Men vad betyder det? Vi har en väldigt god bild av oss själva, ”vi har inte någon rasism på vårt bibliotek i alla fall”. Vi är rädda för att prata om det. Men vi måste prata om hur en ledare ska verka för att lyfta frågorna och utbilda bibliotekarierna.

Samtidigt konsaterade Surrah al-Himidy och Linnea Björnstam att biblioteken bara är en del av det övriga samhället, där problemet är detsamma.

– Det är ett problem vi har i hela landet. Vi är institutioner som en del av samhället och som också reproducerar samhällsproblem, sade Surrah al-Himidy.

Linnea Björnstam höll med.

– Så är det ju överallt. Det finns en självbild av att vi är goda personer som inte är rasister. Därför riskerar de som driver den antirasistiska rörelsen att provocera lite.

Sveriges uppmärksammade arbete med solidaritet och jämlikhet internationellt kan ha lett till att vi även tar för givet att vi är bra på att jobba mot rasism. Men det är olika saker, påpekade Surrah al-Himidy och Pamela Schutz Nybacka konstaterade att Sverige får mycket kritik internationellt, bland annat för att det saknas statistik. Jämlikhetsdata finns när det gäller exempelvis kön, men inte när det gäller hudfärg. Därmed saknas den parametern i statistiken.

– Vi på Dik har drivit på för jämlikhetsdata. Det innebär att man samlar in statistik om personer definierar sig som en del av majoritetssamhället eller inte. Den typen av data är jätteviktig och vi har möjlighet att samla in den, sade Linnea Björnstam.

– Men även om det är viktigt att vi får in mer statistik och mer underlag, kan också vara lätt att vi hamnar i att vi inte vet och därmed inte gör något. Det är viktigt att börja jobba på arbetsplatserna. Vi ser till exempel att 96 procent av bibliotekarierna som är anslutna till Dik ser sig som en del av majoritetssamhället.

Pamela Schultz Nybacka uppmanade också publiken att sätta i gång med arbetet.

– Statistiken är otillräcklig, men vi har tillräckligt mycket för att agera. Det finns inget hinder, sätt i gång och arbeta och plocka fram den data ni behöver.

Surrah al-Himidy lyfte fram bibliotekens arbete med hbtqi-frågor som ett bra sätt att inkludera alla besökare. Redan när man kliver in på många bibliotek markerar en regnbågsflagga att alla är välkomna. Kan då hbtqi-arbetet tjäna som inspiration för det antirasistiska arbetet?

– Ta gärna inspiration därifrån, men gör det kritiskt. Det finns saker man inte kan göra. Exempelvis kan man inte ha en särskild hylla med böcker märkta ”diversity” och ha övriga böcker på resten av hyllorna, sade Surrah al-Himidy.

Pamela Schultz Nybacka konstaterade att biblioteken är bra på att göra hbtqi-frågan synlig. Men när det gäller antirasism saknas fortfarande ett språk.

– Det finns ett motstånd för att prata om till exempel hudfärg och vilka konsekvenser det ger. Den rädslan måste vi släppa. Vi måste prata om det för det får konsekvenser.

Så, hur ska då biblioteken gå till väga för att ta tag i frågan om antirasism? Och hur ska bibliotekariekåren bli mer blandad?

– Jag vågar knappt säga det, för jag sitter med facket bredvid mig, sade Barakat Aldammad med ett leende, men sade det ändå:

– Kan vi släppa kraven? I Borås har vi tittat på snabbspår för att validera utländsk utbildning. Vi ska ha bibliotekarier på biblioteken, men kan vi bredda rekryteringen? Det behövs många roller på ett bibliotek.

Linnea Björnstam (”facket”) svarade att sänkta krav på utbildningen inte är rätt väg att gå.

– Jag och Dik tycker inte att det är för höga krav på bibliotekarier, vi behöver personer som är kunniga i information. Risken om man sänker kraven är att professionen urvattnas och att den får sämre status. Men om det finns biblioteksassistenter – som ibland kanske inte ens får frågan av ledningen – då kan man se över vilka vägar som finns för validering av den kunskap man redan har.

Och för de bibliotek som ännu inte är i gång med detta samtal var rådet från panelen och Barakat Aldammad:

– Börja prata, redan på måndag när ni kommer till jobbet. Kanske har ni rasifierade kollegor att prata med, kanske inte. Men ni kommer att möta utmaningar, exempelvis barn och unga med annan bakgrund. Vi måste ta det på allvar. Vi har pratat mycket om den här frågan, nu måste vi se ett resultat.