Nya Biblioteksbladet – numret om det ofria ordet

Biblioteksbladet ska ha en eloge för att de åtminstone försökt få till någon sorts balanserad bild i senaste numret, till skillnad från den snävt politiskt vinklade och källkritiska dikeskörning som var George Floyd-numret och dess efterspel. Trots det är huvudattraktionen, Martin Gelins reportage, full av ensidighet och felaktigheter.

Från hösten 2001 till våren 2003 jobbade jag på ett folkbibliotek i en mindre stad i Ohio. Mina medarbetare representerade ett brett politiskt spektrum. Där fanns allt från superliberaler (de som idag skulle kallas ”democratic socialists”) till konservativa som får Ebba Busch att framstå som C. H. Hermansson. Vad de alla hade gemensamt, oavsett politisk hemvist, var en benhård tro på folkbibliotekens politiskt neutrala roll i samhället. Det var otänkbart att låta sina egna personliga övertygelser påverka biblioteksarbetet. Det fanns inte på kartan. Varje år ordnades ”Banned Book Week”, där vi skyltade extra med titlar som under historien ansetts vara kontroversiella. De kristna fundamentalisternas försök att få vissa böcker bortplockade från biblioteket hade tonat bort långt innan jag började jobba där, men jag fick höra att bibliotekariernas motstånd hade varit både enat och kompakt – även från en bibliotekarie som själv var kristen fundamentalist.

Anledningen till att jag tar upp detta är att mycket har hänt under 20 år. Jag har fortfarande god kontakt med flera f d kollegor som vittnar om en smygande politisering av amerikanska folkbibliotek. Allt fler nya bibliotekarier är marinerade i det intersektionella woke-tänkandet och har inga som helst betänkligheter när det gäller att implementera sina ideologiska övertygelser i biblioteksarbetet. ”Problematiska” böcker gallras i det tysta och fokus läggs på att köpa in förment progressiva böcker där normkritik, historierevisionism och socialhistorisk arvsynd betonas. Kollegor som protesterar eller ifrågasätter detta ses som suspekta och kan i värsta fall se sina karriärer stagnera som resultat. Enligt woke-ideologin är neutralitet en illusion eftersom alla former av makt ses genom den klassiskt marxistiska konfliktmodellen. Det är således omöjligt för en bibliotekarie att vara något annat än politisk aktivist enligt deras förklaringsmodell. Eftersom de även tagit på sig tolkningsföreträde om vad som utgör rasism, homofobi, sexism och transfobi, är man antingen med dem eller så är man de facto en rasist, homofob, sexist och transfob.

En snabb titt på American Library Associations hemsida styrker detta. ALA har som institution helt och oförblommerat vigt sitt stöd till den amerikanska vänstern. I var och varannan artikel på hemsidan premieras DEI (”Diversity Equity Inclusion”) och inte sällan inleds en text med att man ”erkänner sin skuld” i approprieringen av ”native lands” och folkbibliotekens ”historiska rasism,” för att inte tala om jobbannonserna där biblioteken och arkiven ägnar inledande paragrafer åt att försäkra alla ansökande om hur intersektionellt normkritiska de är som arbetsplats. Det låter ibland som en maoistisk struggle session där man gör allt för att undvika dumstrut eller snara.

Inte med ett ord omnämns denna politisering av de amerikanska biblioteken i artikeln (eller numret i övrigt), vilket är anmärkningsvärt. Ej heller att denna nya politisering är den största orsaken till de många gräsrotsupproren i USA. När man läser artikeln hamras det hem gång på gång att det rör sig om ”radikalkonservativa” och ”högerkristna”, som om Jerry Falwells Moral Majority från 80-talet återuppstått. Detta är helt fel. De flesta av dessa organisationer består av upprörda och rädda föräldrar av alla etniciteter, hudfärger och religioner. De består inte heller enbart av konservativa amerikaner utan även av klassiska liberaler som sett Demokraterna kränga hårt vänsterut under inflytande av woke-falangen i partiet. Det är inte heller sant att de vill ”bannlysa” böcker som lär ut de mörkare aspekterna av USA:s historia, utan de vill stoppa de böcker som har en klart woke-ideologisk agenda och används i klassrummen. De pornografiskt explicita böcker man kritiserar handlar i första hand om de som tillhandahålls av skolbibliotek och i vissa fall ingår i undervisning av låg- och mellanstadiebarn. I ett uppmärksammat fall förra året i USA försökte en förälder läsa högt ur en sådan bok i ett möte med skolstyrelsen och fick sin mikrofon avstängd (på styrelseordförandens begäran) för att hon uttryckte sig ”obscent”.

Art Spiegelmanns Maus blev inte heller bannlyst i det uppmärksammade fallet förra året, utan den finns kvar på skolbiblioteket. Den enda skillnaden är att den nu ingår i äldre elevers litteraturlista. Andra böcker om Förintelsen ingår fortfarande på de yngre elevernas läslista. Visst, man kan tycka att det är fånigt, men det är inte fånigare än när man här i Uppsala flyttade Tintin i Kongo från barnserieavdelningen till vuxenserierna. Någon ”bannlysning” av den sistnämnda var det inte heller frågan om.

Nästan ingen utom en minoritet av väckelsekristna agiterar för att böcker ska bannlysas från folkbiblioteken utan i de allra flesta fall handlar det om önskemål om att det köps in böcker med andra perspektiv för att balansera synen – d v s de ”problematiska” titlar som woke-bibliotekarierna helst rensar bort bakom kulisserna.

Definitionen av ”woke” är för övrigt också rent felaktig. Woke var ett ord som woke-aktivister själva gärna kallade sig fram till bara för ett par-tre år sedan. Det är först när deras galenskaper blivit kända för en bredare allmänhet som begreppet blivit associerat med totalitär identitetspolitik och cancelkultur och har därmed blivit en belastning för dem. Därför pågår just nu en frenetisk kamp att distansera sig från begreppet. Detta gör man genom att hävda att det är ett ”konservativt” skällsord för allt som har med representation och jämställdhet att göra.

Detta är helt fel.

Att vara för lika rättigheter för alla människor oavsett hudfärg, kön, sexuell läggning eller identitet är inte woke. När Uppsala Pride, däremot, avsäger sig allt samarbete med borgerliga partier i staden med hänvisning till det intersektionella perspektivet om att man inte kan vara för alla dessa saker utan att samtidigt vara socialist, då är det woke.

Att vara för jämlikhet mellan män och kvinnor är inte woke. När Jonas Sjöstedt, däremot, säger i en TV-debatt med Annie Lööf att ”feminism utan socialism är feminism utan feminism”, då är det woke.