Flera rasifierade bibliotekarier som ingår i Milia Rahman Olssons undersökning ångrar sitt yrkesval. Efter arbetet med sin C-uppsats konstaterar hon att de befinner sig i det hon kallar ett mellanförskap.

Man är en insider och samtidigt en outsider. Man är en del av gemenskapen, men avviker så mycket att man inte fullt ut kan vara en medlem i gruppen.

Så beskriver Milia Rahman Olsson det mellanförskap som bibliotekarier med annan hudfärg än vit befinner sig i.

– Det påverkar dem på olika sätt och olika mycket. Men alla mina informanter känner av det. Varenda en. De beskriver hur de hela tiden måste gå balansgång mellan behovet att ta upp frågan och rädslan för att anses obekväm.

I sitt examensarbete på Linnéuniversitetets bibliotekarieutbildning studerade hon vilka erfarenheter icke-vita bibliotekarier har, relaterat till den vithetsnorm som finns inom kåren och hur detta påverkar deras arbetsmiljö.

Det handlar inte om att man som rasifierad är överkänslig eller inte har humor. Det handlar om att man har fått nog och att man förtjänar bättre

Opponeringen väntar fortfarande, men uppsatsen är färdigskriven. Det visade sig att av nio intervjupersoner som ingick i studien hade bara fem fast anställning, trots cirka tio år i yrket. Flera ångrade att de hade valt bibliotekarieyrket och två hade gått vidare till andra yrken. Ingen kände sig manad att ta sig an en chefsroll.

– Det var för mig hjärtskärande. Några var inte intresserade, men andra kände att det skulle innebära att springa i för mycket motvind. Upplevelsen är att allt granskas under lupp och beslut ifrågasätts i högre grad.

– Det är ett väldigt tungt lass att dra, säger Milia Rahman Olsson.

Hon beskriver en minoritetsstress som handlar om att de som inte är vita bemöts på ett annat sätt, som gör att de hela tiden påminns om att de avviker från normen. Någon kan börja prata engelska med dem, någon annan kan vara överraskad över att de pratar bra svenska. De kan bemötas med ”förstår du vad jag säger?” eller mötas av frågan ”var kommer du ifrån?”

– Det är en känslomässig kostnad som man måste utveckla strategier för att parera. Det skapar en mental trötthet.

Det kan vara små signaler som hela tiden sipprar in och som på sikt påverkar den mentala och fysiska hälsan. Den som under lång tid utsätts för mikroaggressioner kan utveckla det som kallas ”racial battle fatigue”, som påminner om post-traumatiskt stressyndrom, PTSD, berättar hon.

Rasifierade bemöts också olika beroende på hur mycket de avviker från den ”vita” kroppen. Och bemötandet skiljer sig för kvinnor och män.

– De kvinnliga informanterna har oftare varit med om en sexualisering och exotifiering på grund av sin rasifiering, säger Milia Rahman Olsson.

– Det finns en struktur i samhället som minoriteter påverkas negativt av. Det kan man inte frångå. Och gör man det har man nog inte gått utanför sig själv och sin vithetsnorm. Det som är problemet i vår kår är att den är så homogen.

Många har hört av sig till Milia Rahman Olsson och visat intresse sedan Biblioteksbladet berättade om hennes arbete med uppsatsen i slutet av förra året. Att få den uppmärksamheten för en C-uppsats tycker hon säger något om hur lite beforskad och diskuterad frågan om vithet i biblioteksvärlden är.

Men ämnet är inte okontroversiellt. Och att frågan är ny i branschen visade sig på flera sätt. Till att börja med var forskningen hon använde som grund inte svensk. Det finns inte ens svenska begrepp för analysverktygen hon använder.

Hon använde sig av olika former av mikroaggressioner: ”micro assaults”, ”micro invalidations” och ”micro insults”. Det som intervjupersonerna vittnade om handlar om mindre och större incidenter både från besökare och kollegor.

Det var också problem att få kontakt med intervjupersoner.

– Det var extremt svårt att hitta informanter. Jag fick bredda min urvalsgrupp, några hoppade av för att de var rädda att uppfattas som visselblåsare. Och de var väldigt noga med att vara anonyma, berättar hon och lägger till att hon också har funderat ett extra varv för egen del.

– Även jag har känt oro för hur min framtida karriär ska se ut. Nu har jag pratat om det här, det som man inte får prata om, det som man kanske inte ens får ta i. Jag kanske ses som en problemmakare, en som ser problem där de inte finns?

När hon efterlyste informanter på Facebook ifrågasatte flera personer att hon använde sig av begreppet vithetsnorm. Men begreppet innebär egentligen bara att det normala (i samhället och i bibliotekariekåren) är vit hud och att de som inte har vit hud avviker från normen.

– Man tror inte att det finns problem inom vår kår, just på grund av vårt uppdrag. Och då tar man sig inte an det. Verkligheten stämmer inte överens med självbilden, säger hon.

Alla mina informanter känner av det. Varenda en

Finns det då inte några risker med att prata ras? Nej, säger Milia Rahman Olsson.

– För att kunna tala om ett problem måste man ha ett språk för det. Annars kommer man aldrig vidare.

Men visst, det är obekvämt att prata om det, konstaterar hon.

– Som rasifierad har man varit obekväm länge. Men vi måste ändå prata om det.

På liknande sätt som kvinnor lär sig spelreglerna för att navigera i ett samhälle som premierar män, lär sig rasifierade spelreglerna för ett samhälle där normen är att vara vit.

– Det handlar inte om att man som rasifierad är överkänslig eller inte har humor. Det handlar om att man har fått nog och att man förtjänar bättre. Men nu finns möjligheten.

För något har hänt, bland annat efter Black lives matter-rörelsen. Även sociala medier underlättar för rasifierade att skapa nya plattformar och online-processer. Och faktiskt, ett språk börjar växa fram.

– Nu börjar vi få ett språk för de här känslorna och man kan förmedla dem på ett annat sätt.

Artikeln är en bearbetad version av reportaget som publicerades i Biblioteksbladet nummer 2 / 2021.