Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
9 aug 2021 • 4 min
Flera rasifierade bibliotekarier som ingår i Milia Rahman Olssons undersökning ångrar sitt yrkesval. Efter arbetet med sin C-uppsats konstaterar hon att de befinner sig i det hon kallar ett mellanförskap.
Milia Rahman Olsson har studerat hur vithetsnormen påverkar rasifierade bibliotekarier.
Man är en insider och samtidigt en outsider. Man är en del av gemenskapen, men avviker så mycket att man inte fullt ut kan vara en medlem i gruppen.
Så beskriver Milia Rahman Olsson det mellanförskap som bibliotekarier med annan hudfärg än vit befinner sig i.
– Det påverkar dem på olika sätt och olika mycket. Men alla mina informanter känner av det. Varenda en. De beskriver hur de hela tiden måste gå balansgång mellan behovet att ta upp frågan och rädslan för att anses obekväm.
I sitt examensarbete på Linnéuniversitetets bibliotekarieutbildning studerade hon vilka erfarenheter icke-vita bibliotekarier har, relaterat till den vithetsnorm som finns inom kåren och hur detta påverkar deras arbetsmiljö.
Det handlar inte om att man som rasifierad är överkänslig eller inte har humor. Det handlar om att man har fått nog och att man förtjänar bättre
Opponeringen väntar fortfarande, men uppsatsen är färdigskriven. Det visade sig att av nio intervjupersoner som ingick i studien hade bara fem fast anställning, trots cirka tio år i yrket. Flera ångrade att de hade valt bibliotekarieyrket och två hade gått vidare till andra yrken. Ingen kände sig manad att ta sig an en chefsroll.
– Det var för mig hjärtskärande. Några var inte intresserade, men andra kände att det skulle innebära att springa i för mycket motvind. Upplevelsen är att allt granskas under lupp och beslut ifrågasätts i högre grad.
– Det är ett väldigt tungt lass att dra, säger Milia Rahman Olsson.
Hon beskriver en minoritetsstress som handlar om att de som inte är vita bemöts på ett annat sätt, som gör att de hela tiden påminns om att de avviker från normen. Någon kan börja prata engelska med dem, någon annan kan vara överraskad över att de pratar bra svenska. De kan bemötas med ”förstår du vad jag säger?” eller mötas av frågan ”var kommer du ifrån?”
– Det är en känslomässig kostnad som man måste utveckla strategier för att parera. Det skapar en mental trötthet.
Det kan vara små signaler som hela tiden sipprar in och som på sikt påverkar den mentala och fysiska hälsan. Den som under lång tid utsätts för mikroaggressioner kan utveckla det som kallas ”racial battle fatigue”, som påminner om post-traumatiskt stressyndrom, PTSD, berättar hon.
Rasifierade bemöts också olika beroende på hur mycket de avviker från den ”vita” kroppen. Och bemötandet skiljer sig för kvinnor och män.
– De kvinnliga informanterna har oftare varit med om en sexualisering och exotifiering på grund av sin rasifiering, säger Milia Rahman Olsson.
– Det finns en struktur i samhället som minoriteter påverkas negativt av. Det kan man inte frångå. Och gör man det har man nog inte gått utanför sig själv och sin vithetsnorm. Det som är problemet i vår kår är att den är så homogen.
Många har hört av sig till Milia Rahman Olsson och visat intresse sedan Biblioteksbladet berättade om hennes arbete med uppsatsen i slutet av förra året. Att få den uppmärksamheten för en C-uppsats tycker hon säger något om hur lite beforskad och diskuterad frågan om vithet i biblioteksvärlden är.
Men ämnet är inte okontroversiellt. Och att frågan är ny i branschen visade sig på flera sätt. Till att börja med var forskningen hon använde som grund inte svensk. Det finns inte ens svenska begrepp för analysverktygen hon använder.
Hon använde sig av olika former av mikroaggressioner: ”micro assaults”, ”micro invalidations” och ”micro insults”. Det som intervjupersonerna vittnade om handlar om mindre och större incidenter både från besökare och kollegor.
Det var också problem att få kontakt med intervjupersoner.
– Det var extremt svårt att hitta informanter. Jag fick bredda min urvalsgrupp, några hoppade av för att de var rädda att uppfattas som visselblåsare. Och de var väldigt noga med att vara anonyma, berättar hon och lägger till att hon också har funderat ett extra varv för egen del.
– Även jag har känt oro för hur min framtida karriär ska se ut. Nu har jag pratat om det här, det som man inte får prata om, det som man kanske inte ens får ta i. Jag kanske ses som en problemmakare, en som ser problem där de inte finns?
När hon efterlyste informanter på Facebook ifrågasatte flera personer att hon använde sig av begreppet vithetsnorm. Men begreppet innebär egentligen bara att det normala (i samhället och i bibliotekariekåren) är vit hud och att de som inte har vit hud avviker från normen.
– Man tror inte att det finns problem inom vår kår, just på grund av vårt uppdrag. Och då tar man sig inte an det. Verkligheten stämmer inte överens med självbilden, säger hon.
Alla mina informanter känner av det. Varenda en
Finns det då inte några risker med att prata ras? Nej, säger Milia Rahman Olsson.
– För att kunna tala om ett problem måste man ha ett språk för det. Annars kommer man aldrig vidare.
Men visst, det är obekvämt att prata om det, konstaterar hon.
– Som rasifierad har man varit obekväm länge. Men vi måste ändå prata om det.
På liknande sätt som kvinnor lär sig spelreglerna för att navigera i ett samhälle som premierar män, lär sig rasifierade spelreglerna för ett samhälle där normen är att vara vit.
– Det handlar inte om att man som rasifierad är överkänslig eller inte har humor. Det handlar om att man har fått nog och att man förtjänar bättre. Men nu finns möjligheten.
För något har hänt, bland annat efter Black lives matter-rörelsen. Även sociala medier underlättar för rasifierade att skapa nya plattformar och online-processer. Och faktiskt, ett språk börjar växa fram.
– Nu börjar vi få ett språk för de här känslorna och man kan förmedla dem på ett annat sätt.
Artikeln är en bearbetad version av reportaget som publicerades i Biblioteksbladet nummer 2 / 2021.
6 kommentarer
Immersiva medier och VR, är det något för bibliotek att hålla på med? Kan det till och med vara läsfrämjande? Det menar i alla fall Linda Sävhammar från Biblioteksutveckling Östergötland.
28 sep 2023 • 4 min
Skolbiblioteken lyfts som särskilt viktiga i Mats Svegfors förslag om hur kommunerna ska bli mer delaktiga i kulturpolitiken. Och för att garantera armlängds avstånd ska kommunerna, för att kunna dela ut pengar, skriva under på att de respekterar den konstnärliga friheten.
27 sep 2023 • < 1 min
Bokmässan smygstartade redan på onsdagen med ett nordiskt litteraturtoppmöte där litteraturpolitiken står i centrum. Dessutom blir det VR-fokus och framtidsdiskussioner på biblioteksscenen.
27 sep 2023 • 3 min
Bibliotekarier är experter på att lotsa andra till läsning. Men vad läser de egentligen själva?
26 sep 2023 • 15 min
Sverigedemokraterna sticker ut när bibliotekarier besvarar frågor om politiska påtryckningar i en ny rapport från fackförbundet Dik. Där framgår också att allt fler upplever skadegörelse och att många funderar på att lämna yrket.
26 sep 2023 • 2 min
Vad händer med upphovsrätten när ett verk har skapats av artificiell intelligens? Ska AI-genererade verk omfattas av pliktlagstiftningen och aktivt samlas in av nationalbiblioteken? AI ställer biblioteken inför ett antal fundamentala och rent existentiella frågeställningar, skriver Lars Ilshammar.
25 sep 2023 • 2 min
Författares bokprat blir dyrare när Sveriges författarförbund höjer sin arvodesrekommendation med tusen kronor. ”Författarna måste kunna leva på sitt arbete", säger förbundets ordförande Grethe Rottböll som inte oroar sig över hur höjningen tas emot av biblioteken.
22 sep 2023 • 2 min
En organisation för världens bibliotekarier måste vara ett föredöme. Att Ifla inte klarade det är en stor besvikelse, skriver Helene Öberg, ordförande i Svensk biblioteksförening.
22 sep 2023 • 2 min
Den vanligaste missuppfattningen om Biblioteksbladet är att tidningen recenserar skönlitteratur och intervjuar författare. Det gör vi i stort sett aldrig. Men regler är till för att brytas så det senaste numret av tidningen är ett helt nummer om böcker.
21 sep 2023 • 2 min
När satsningen Stärkta bibliotek tas bort vill regeringen inrätta ett nytt stöd för läsfrämjande. Det nya stödet innebär dock betydligt mindre pengar.
20 sep 2023 • 2 min
Satsningen på stärkta bibliotek upphör. I stället föreslår regeringen och Sverigedemokraterna en mindre satsning på 40 miljoner kronor för folkbibliotekens läsfrämjande arbete.
20 sep 2023 • < 1 min
Efter över tolv års letande har jakten på de stulna KB-böckerna blivit en egen bok. Författarna kan nu berätta att KB-mannen till en början inte agerade ensam.
19 sep 2023 • 6 min
Väldigt mycket uppmärksamhet kan jag tycka för en C-uppsats… Dessutom en uppsats mot vilken det helt klart finns en lång rad tänkbara invändningar vilka här förblir ohörda. Men den ligger förstås i linje med vad som allt tydligare framstår som en ”woke”-agenda hos Biblioteksbladet såväl som hos stora delar av bibliotekariekåren (inte minst de unga kvinnorna). Så vet ni vilka mer än ”rasifierade” som ibland upplever minoritetsstress på dagens svenska bibliotek? Vi som politiskt står till höger om Centerpartiet! Som vill att bibliotek ska vara en plats för kultur, kunskap och fritt utbyte av idéer, inte (i strid med lagen) en plats för enkelriktad politisk aktivism! Fast självklart inser jag, jag är inte naiv, att många kollegor ser just vår minoritetsstress som något enbart positivt… (För övrigt har jag en gång i tiden haft en chef som var ”rasifierad” – inte för att jag någonsin tänkte på henne som det – så helt klart finns motbilder till uppsatsens långt dragna svartsyn.)
Okej, jag ska något litet specificera min kritik (skulle egentligen kunna skriva en halv uppsats om saken…), för jag inser hur lätt det är i dagens samhälle att utan vidare bli avfärdad som ”kränkt vit man”. Låt mig då till att börja med konstatera att jag inte ifrågasätter att ”rasifierad” bibliotekspersonal ibland kan möta äkta rasism i sin yrkesutövning, och självklart måste vi kunna prata om det. Problemet uppstår när ett perspektiv blir det enda med genomslag i den offentliga diskussionen och uppenbara överdrifter därför inte ifrågasätts. Jag vill mena att vi i högsta grad har en sådan situation när det kommer till synen på rasism i vårt samhälle. Ibland frestas man banne mig tro att vi har att göra med en samordnad kampanj för att utmåla den västerländska civilisationen som maximalt rasistisk, trots att den enligt alla parametrar är den minst rasistiska civilisationen på vår planet! Vi såg det inte minst i svallvågorna efter mordet på George Floyd, där medierna knappt visade något som helst intresse för den statistik vilken finns som tydligt talar emot narrativet om en dödligt rasistisk poliskår, och inte heller visade mycket intresse för de många svarta röster från USA som faktiskt vände sig mot BLM och dess verklighetsbeskrivning. Här i Sverige ser vi också hur de som utger sig för att vara offer för ständig gruvlig rasism lyfts fram mycket mer än de som anser sig i stort sett bra behandlade av oss svenskar. Och i just biblioteksvärlden finns det definitivt ingen utbredd rasism. Den anklagelsen är tveklöst falsk. Säkerligen finns bland mina nuvarande och tidigare kollegor förvisso de som av ett eller annat skäl tycker Sverige tagit emot för många flyktingar eller som vid något tillfälle tröttnat rejält på att för sjunde gången under samma pass försöka kommunicera med en invandrare som knappt pratar någon svenska, men jag kan helt ärligt inte tänka mig att en enda av de jag jobbat med skulle behandla en ”rasifierad” kollega annorlunda än de vita. Vad låntagarna beträffar finns givetvis en och annan tvättäkta rasist, men det överväldigande flertalet är det inte och jag kan ärligt säga att jag när jag stått i disken med en ”rasifierad” kollega så har jag så vitt jag kan minnas aldrig någonsin varit med om att hen blivit illa bemött av låntagare på ett sätt som tydligt kan kopplas till rasism. Varvid förstås ”mikroaggressioner” kommer in i bilden… I brist på omfattande verklig diskriminering tar man alltså till detta fullständiga hittepå för att vinna offerpoäng! För nej, en gammal tant som frågar den ”rasifierade” personen bakom disken om vart hen ursprungligen kommer ifrån är därigenom vare sig rasist eller aggressiv, ens på mikronivå, utan bara lite nyfiken eller ute efter ett sätt att få igång ett samtal. Att då ens indirekt koppla henne till rasism gör mig så heligt förbannad! Och vad får det för konsekvenser när typ allt verkar kunna utmålas som rasistiskt? Blir vita människor i allmänhet mer vänligt inställda till ”rasifierade” av att ständigt få överdrivna rasistanklagelser slängda i ansiktet? Mer benägna att försöka lära känna dem när nästan vad som helst uppenbarligen kan uppfattas som en ”mikroaggression”? Jag tror inte det.
Jag delar Magnus kritik. Inte värdigt av Biblioteksbladet att göra en så stor och okritisk sak av en C-uppsats som inte ens opponerats på. Men signifikant för den tid som kommer: sk vita cis-kvinnors privilegier kommer att ifrågasättas allt mer av en ung hetsig woke ”antirasistisk” rörelse.
Det är alls inget ovanligt med texter i Biblioteksbladet som tar sin utgångspunkt i uppsatser – här på hemsidan hittar jag på rak arm 15 sådana och under en tid fanns till och med ”Månadens uppsats” som stående rubrik. Dessa tidigare artiklar verkar dock inte ha ifrågasatts som ”ovärdiga” eller misstänkliggjorts som signifikanta för någon sorts tidsanda, ”woke” eller inte.
Vad gäller sakinnehållet ger uppsatsförfattaren intryck av att redan ha reflekterat över vikten av att föra obekväma samtal och dilemmat kring att ”ses som en problemmakare”, så jag misstänker att invändningar som i ovanstående kommentarer inte kommer som någon nyhet, och kanske till och med diskuteras i uppsatsen. Ser fram emot att läsa!
Jag måste erkänna att jag först relativt nyligen börjat läsa Biblioteksbladet mer noggrant. Jag antar dock (hoppas i alla fall) att när det tidigare skrivits om uppsatser så har det varit sådana vilka som ett minimikrav genomgått opposition och blivit godkända. Men hur som helst är det knappast den huvudsakliga poängen i min kritik, utan poängen är ju dels att jag finner starka skäl att ifrågasätta uppsatsens slutsatser, utifrån både kunskap om samhället och personlig erfarenhet, dels att lyftandet av uppsatsen passar in i ett större mönster, synligt både inom biblioteksvärlden och i samhället i stort, vilket enligt min mening är problematiskt på flera olika nivåer. Ett mönster ingen borde kunna förneka existera, även om man sedan förstås kan tycka olika om det. Ett mönster där åsikter som de i den här berörda uppsatsen är långt ifrån ”obekväma”, utan tvärtom en genväg till okritisk uppmärksamhet.
Blir både glad och ledsen av att läsa detta. Glad för att det känns som att mina erfarenheter av rasism på jobbet blir validerade, att det rör sig om ett mönster och att det inte bara ”sitter i mitt huvud”. Ledsen för att fler är utsatta och känner att de inte kan vända sig till sina kollegor.